”Visst får kommunalare strejka!”
I sociala medier har det cirkulerat uppgifter om att vissa grupper saknar strejkrätt. I stället borde frågan vara: vad kostar det att ständigt låta dess grupper stå tillbaka, skriver fyra forskare.
”Att använda särskilda strategier för att skona medborgarna är utmärkande för välfärdsstrejker, där solidaritet mellan anställda och brukare kan vara ett viktigt verktyg i kraftmätningen med arbetsgivarna”, skriver fyra forskare.
Pandemin har inneburit svåra prövningar för Kommunals yrkesgrupper.
De konsekvenser av osäkra anställningar och låga löner som anställda och fack under lång tid vittnat om har plötsligt blivit nyhetsstoff.
I den pågående avtalsrörelsen vill Kommunal att applåder och lovord till välfärdsarbetarna ska omsättas i konkreta förbättringar för medlemmarna.
I förhandlingarna med Almega Vårdföretagarna har Kommunal krävt att avtalet för privatanställda välfärdsarbetare ska vara lika mycket värt som det man i höstas ingick med Sveriges Kommuner och Regioner (SKR).
För att pressa de privata arbetsgivarna har Kommunal varslat om nyanställnings-, mer- och övertidsblockad på privata vård- och omsorgsföretag i hela landet.
Berörda yrkesgrupper är bland annat undersköterskor, vårdbiträden, kockar och måltidspersonal. Kommer man ändå inte överens läggs arbetet ned på ett stort antal privata äldreboenden och vårdcentraler.
Liksom efter konfliktvarslet i höstas kokar det bland kommunalare som vill att deras insatser under pandemin ska märkas i lönekuvertet.
Många ger uttryck för en vilja att strejka, men en fråga som återkommer är om välfärdsarbetare verkligen har den möjligheten.
Men välfärdsanställda globalt har i allt större grad kommit att se strejker som ett sätt att värna välfärden och de som är beroende av den. Ett starkt engagemang i det egna arbetet fungerar då snarare som en katalysator för strejk
Ett påstående som cirkulerar i sociala medier är att vissa yrkesgrupper helt saknar strejkrätt.
Andra menar att även om det är tillåtet i teorin att strejka är det omöjligt i praktiken, då det drabbar brukare och patienter. Som arbetslivsforskare tycker vi att det är viktigt att reda ut begreppen, eftersom rätten att strejka är grundläggande i en demokrati.
Det stämmer att strejker i välfärden omgärdas av särskilda begränsningar. En strejk får inte störa viktiga samhällsfunktioner eller medföra bestående ohälsa eller fara för liv.
Främst inom vården gäller regler om skyddsarbete, alltså att vissa arbetsuppgifter måste göras för att människor inte ska skadas. Men det finns fortfarande ett stort handlingsutrymme för facket.
Att vissa uppgifter måste utföras innebär inte ett strejkförbud för alla anställda. Det kan räcka med att några på arbetsplatsen upprätthåller en miniminivå.
I det här fallet har Kommunal valt att inte låta allt arbete omfattas av varslet, utan har öppnat för de offentliga huvudmännen att ta över verksamheten för att patienters och brukares hälsa inte ska riskeras.
År 2003 genomförde Kommunal en omfattande strejk för högre löner. Mer än 80 000 kommunalare var uttagna, bland annat undersköterskor och vårdbiträden.
Dispenser för vissa verksamheter och anställda förhandlades fram mellan fack och arbetsgivare.
Kommunal valde även att låta strejken hoppa mellan kommuner och yrkesgrupper, för att påverkan på tredje man skulle bli mindre.
Att använda särskilda strategier för att skona medborgarna är utmärkande för välfärdsstrejker, där solidaritet mellan anställda och brukare kan vara ett viktigt verktyg i kraftmätningen med arbetsgivarna.
Skulle Kommunal gå ut i strejk igen om ett par veckor kommer röster ändå höjas för att det är hänsynslöst mot de som får en besvärligare vardag.
Historiskt har sådana argument åberopats för att hindra välfärdsanställda från att ta strid. Uppfattningen om omsorgsarbete som ett självuppoffrande kall har ofta varit uttalad eller underförstådd.
Men välfärdsanställda globalt har i allt större grad kommit att se strejker som ett sätt att värna välfärden och de som är beroende av den. Ett starkt engagemang i det egna arbetet fungerar då snarare som en katalysator för strejk.
Det går alltså att vända på steken och fråga sig vad det egentligen kostar att ständigt försöka minimera kostnaderna.
Kanske kräver en välfärd värd namnet att välfärdarbetare ibland påminner oss om hur det skulle vara utan dem?
