Coronakommissionens första delrapport, om äldreomsorgen och covid-smittan, var precis så hemsk som alla förväntat sig.

Brist på personal, låg utbildning, många timanställda, brist på medicinsk kompetens och alltför många senfärdiga och luddiga beslut gjorde att vi inte kunde skydda våra äldre, den uppgift som världens samlade smittskyddskompetens pekade ut som det allra viktigaste.

Bara fyra av tio anställda inom äldreomsorgen har undersköterskeutbildning.

Så många som en fjärdedel är timanställda.

Varje verksamhetschef har i genomsnitt 60 underställda. Att ha en överblick över vad alla 60 gör för vilka av de boende är i det närmaste omöjligt. 

Beredskapen för att då möta en svår pandemi var obefintlig.

När sedan Folkhälsomyndigheten överlät det mesta av smittbekämpningen till vad varje medborgare själv hade lust med och samhällsspridningen skenade var katastrofen ett faktum.

I dag tisdag skriver vi 7667 döda i Sverige. I morgon onsdag när denna text når läsarna är det säkert ett par hundra döda till.

Kan då Coronakommissionens rapport få politiska konsekvenser?

Ja, och det bör den definitivt få.

Som Coronakommissionen påpekar i sin rapport har både tidigare regeringar och dagens sittande S-ledda regering det formella ansvaret för besluten.

Och det stämmer att staten sedan länge tagit sin hand ifrån äldreomsorgen och låtit regioners och kommuners besparingsprogram gå ut över våra äldre.

Men den fragmentisering av äldreomsorgen som också pekas ut som ett skäl till att katastrofen blev så förödande just i Sverige har drivits av den borgerliga majoritets privatiseringsvåg.

Socialminister Lena Hallengren inser att med sådana vänner behövs inga fiender. Hennes beslut i går om att tillsätta en utredning om lagändringar i äldreomsorgen, till stora delar med de frågeställningar som Coronakommissionen tar upp, är därmed det enda vettiga.

Det är här vi ser den nödvändiga politiska konsekvensen av Coronakommissionens rapport. 

För det ska naturligtvis vara lag på att de ansvariga inte får låta äldre dö genom för låg bemanning, för många timanställda, för liten medicinsk kompetens eller för låga krav på utbildning.

Om Centern eller något annat borgerligt parti vill rösta emot en sådant lagförslag vet vi i alla fall var det politiska ansvaret ligger.

Men ansvarsutkrävning bör också riktas mot de ”experter” som är satta att vägleda de politiska beslutsfattarna genom pandemibesluten.

När vi nu strax passerar den skyhöga siffran på 8000 döda är detta ansvar nödvändigt att utkräva.

Som Arbetets ledarsida tidigare har skildrat försvann en stor del av Sveriges smittskyddskunskap när regeringen Reinfeldt lade ned Smittskyddsinstitutet och i stället skapade den betydligt mindre Folkhälsomyndigheten.

Folkhälsomyndighetens då tillsatta generaldirektör Johan Carlsson kommer att gå i pension i höst.

Regeringen bör ta tillfället i akt att också avveckla statsepidemiolog Anders Tegnells tjänst och i stället tillsätta en helt ny lednings- och beslutsstruktur inom myndigheten.

Denna nya ledningsstruktur måste säkerställa att myndigheten följer internationell kunskap när det gäller smittspridning vilket Folkhälsomyndigheten i dag uppenbart inte gör.

Den måste också säkerställa att myndigheten har en grundläggande kunskap om livsförutsättningarna för olika grupper i samhället.

Som Arbetets ledarsida tidigare har kunnat konstatera är Folkhälsomyndighetens kunskap om människors livsbetingelser i dag mycket låg.

De råd myndigheten ger är baserade på livsstilen hos relativt högutbildade och högavlönade svenskar inom tjänstemannayrken. Den skriande okunskapen om de arbetare som därmed lämnades i sticket har med all sannolikhet fått antalet döda i covid-19 att stiga kraftigt.

En total omvandling av Folkhälsomyndighetens arbete med nya personer i ledningen och ovanpå det nya skarpa lagar runt svensk äldreomsorg.

Det är nu regeringens viktiga uppgift.