”Löntagare ska kompenseras för försenade avtal”

Vi befinner oss nu mitt i en pandemi som har fått förödande konsekvenser för enskilda människor och som även påverkat samhället i stort.

Sverige har dock på en övergripande nivå klarat sig relativt väl, dels på grund av en i grunden välskött samhällsekonomi, dels för att regeringen i samråd med myndigheterna valt en strategi som inte inneburit att hela samhället stängts ned.

Strategin har helt enkelt byggt på att alla har ett eget ansvar att följa rekommendationer för att begränsa smittspridningen. 

Trots allt detta går ändå miljontals människor till jobbet varje dag, för att få samhället att fortsätta fungera.

Våra medlemsgrupper har ingen möjlighet att sitta på distans och koppla upp sig på digitala möten för att få verksamheten att fungera. Det blir inga tåg som lämnar perrongen om det inte finns personal som kör dem.

Det blir inga nya bostäder om byggnadsarbetarna eller målarna sitter framför en dator. Det blir ingen ström i datorerna om inte elektrikern fixar elfelet på plats.

Det blir inte heller rent i matbutiken om städaren stannar hemma från jobbet.

Att våra medlemmar ska betala priset för en pandemi och inte kompenseras för ett halvår utan löneökningar är oacceptabelt

Listan på yrkesgrupper som varje dag ser till att samhället fungerar kan göras lång. Alla anställda inom vården förtjänar självklart en extra framskjuten plats på denna lista.

Stort tack för de insatser ni gör för att rädda liv och för att ta hand om alla som av olika skäl är sjuka, inte minst i denna tid där ni riskerar er egna hälsa och där arbetsbelastningen är enorm. 

Vi är nu mitt inne i en avtalsrörelse som är ett halvår försenad. Förhandlingarna skulle egentligen ha genomförts i våras men arbetsmarknadens parter enades om flytta fram avtalsrörelsen med anledning av pandemiutbrottet.

Det var helt rätt och rimligt med tanke på hur läget var då. Men att prolongera ett avtal i ett halvår är långt ifrån detsamma som att våra medlemmar ska avstå löneökningar under denna period. 

Den nuvarande svenska lönebildningsmodellen bygger på att industrifacken sätter det så kallade märket. Man har helt enkelt en normerande roll när det gäller löneökningstakt och längden på en avtalsperiod. 

Industriavtalet har tjänat Sverige väl och har lyckats upprätthålla internationell konkurrenskraft, en god reallöneutveckling och stabilitet i lönebildningen.

Vi har dock ifrågasatt om detta är en modell som verkligen är den rätta för framtiden. Arbetsmarknaden ser inte längre ut på samma sätt som den gjorde när industriavtalet tecknades. Men nu har vi denna modell och det är inget som förändras över en natt.

Mycket tyder på att vi har ett resultat från förhandlingarna inom industrin den närmaste veckan. Det är inte annat än att vi får en klump i magen.

Vi vet redan att arbetsgivarnas utgångspunkt i grunden handlar om det egentligen inte finns något löneutrymme att tala om. Samtidigt vet vi att förväntningarna från våra medlemmar, med all rätt, är höga.

Den i särklass vanligaste frågan från våra medlemmar det senaste halvåret är: ”Visst får vi löneökningen retroaktivt för de månader vi förlorat när avtalsrörelsen sköts fram?”.

I vår värld är det en självklarhet att våra medlemmar ska kompenseras för ett halvår utan löneökningar. Lika självklart är det att årets avtalsrörelse måste leda till låglönesatsningar. 

Vi ser med oro på resultatet av de pågående förhandlingarna om ”märket”. I det första budet från de opartiska ordförandena, Opo, syns inte röken av någon kompensation till löntagarna.

Våra medlemsgrupper har ingen möjlighet att sitta på distans och koppla upp sig på digitala möten för att få verksamheten att fungera. Det blir inga tåg som lämnar perrongen om det inte finns personal som kör dem

Inte heller av någon satsning på lågavlönade. Det var helt rätt att industrifacken tydligt avfärdade detta bud.

Löneökningar som inte ens ligger i nivå med inflationsmålet om två procent årligen kan knappast vara en väg framåt, det är snarare ett hån mot alla anställda som får hjulen att snurra, som får Sverige att fortsätta utvecklas. 

Vårt primära uppdrag som fackförbund är att företräda våra medlemmar och deras intressen. Våra medlemmar betalar oss en ansenlig summa varje månad för att vi ska stötta i tvister mot deras arbetsgivare och för att förhandla fram bra villkor och reallöneökningar.

Men vi har också ett ansvar i att stötta och stimulera samhällsekonomin genom att kräva och leverera löneökningar som bidrar på ett positivt sätt.

Eftersom löner är en stor del av inflationen så krävs löneökningar värda namnet för att det ens ska vara möjligt att nå inflationsmålet.

Löneökningar bidrar till ökad konsumtion och efterfrågan och vi vet av erfarenhet att löneökningar för LO-förbundens medlemsgrupper oftast konsumeras. 

Vi är nu i ett läge där de flesta företagen fortsätter att göra vinster. Våra medlemmar går till jobbet precis som vanligt och får samhällshjulen att snurra.

Att våra medlemmar ska betala priset för en pandemi och inte kompenseras för ett halvår utan löneökningar är oacceptabelt.

Kring detta är vi beredda att ta strid.