”Las-utredningen är en bluff”

Det sades att las-utredningen skulle bibehålla en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter, och mellan arbetsgivare och anställda.

Det är få av oss inom arbetarrörelsen som håller med om att den skulle ha lyckats med det. Men det är till och med värre än det vid första anblicken ser ut.

Ett av de tyngsta förslagen som skulle uppväga de stora försämringarna av anställningsskyddet är i själva verket en bluff.

Las-utredningens förslag ger stora, tydliga och icke förhandlingsbara utökningar av arbetsgivarnas maktbefogenheter när det gäller att avsluta anställningar i företag med upp till 15 anställda.

Den ger också stora möjligheter att handplocka vilka personer som ska sägas upp vid arbetsbrist, utan att behöva motivera varför, genom utökade fria undantag från turordningen.

I mindre företag kommer turordningen vara helt satt ur spel med fem undantag.

Eftersom utredningen också säger att turordningskretsar ska kunna upprättas enbart på den aktuella driftsenheten, det vill säga på den enskilda arbetsplatsen, kommer även hos större arbetsgivare i exempelvis offentlig verksamhet, i stor utsträckning kunna handplocka och göra sig av med de anställda som arbetsgivaren önskar vid varje nedskärning.

Anställningsskyddet sätts i praktiken ur spel. 

Las-utredningen framställer alltså en rent kosmetisk förändring, som inte har någon praktisk betydelse, som en vinst för arbetstagarna och den fackliga sidan

Men eftersom utredningens direktiv sade att en grundläggande balans mellan parterna skulle upprätthållas var man tvungen att ge åtminstone någonting till arbetstagarna också.

Det blev kravet på kompetensutveckling i ”skälig omfattning”.

En åtgärd som det är omöjligt att veta om den är värd något, innan prejudikat skapats kring vad ”skälig omfattning” innebär.

Det skulle kunna bli något hyfsat bra, men kan lika gärna sluta i mer eller mindre symboliska åtgärder.

Ett till förslag i utredningen lyftes av många som en tydlig och solklar förbättring, inriktad på en av de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden – de visstidsanställda.

Det är att gränsen för företrädesrätt till ny anställning för den som gått på allmänt visstidskontrakt ska sänkas från dagens tolv månader till nio månader.

För det första kan man väl konstatera att en sänkning av gränsen för företräde med tre månader inte kommer göra någon jättelik skillnad för den som går på visstid.

Men dessutom finns det redan ett enormt kryphål i las gällande detta som gör att arbetsgivare aldrig behöver bevilja visstidsanställda rätt till företräde, oavsett hur länge de har jobbat.

Och tidsgränsen är därför betydelselös.

Såhär står det i las 25 §: ”Arbetstagare som har sagts upp på grund av arbetsbrist har företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta.

Detsamma gäller arbetstagare som har anställts för begränsad tid enligt 5 § och som på grund av arbetsbrist inte har fått fortsatt anställning. En förutsättning för företrädesrätt är dock att arbetstagaren har varit anställd hos arbetsgivaren sammanlagt mer än tolv månader under de senaste tre åren[…]”

”Arbetstagare som anställts för begränsad tid enligt 5 §” är alltså visstidsanställda.

Las-utredningens förslag ger stora, tydliga och icke förhandlingsbara utökningar av arbetsgivarnas maktbefogenheter när det gäller att avsluta anställningar i företag med upp till 15 anställda

Det viktiga här är att företrädesrätten bara gäller om man sagts upp ”på grund av arbetsbrist”.

Det är en fungerande bestämmelse för tillsvidareanställda, då de enbart kan sägas upp på grund av arbetsbrist eller av personliga skäl.

Och vid personliga skäl krävs saklig grund.

Men så är det inte för visstidsanställda. Om en arbetsgivare väljer att inte förnya ett visstidskontrakt behöver arbetsgivaren inte bevisa att saklig grund föreligger.

Arbetsgivaren kan avsluta en visstidsanställning av vilket skäl den så önskar, och det finns inget man som anställd eller fackrepresentant kan göra åt saken. 

Det innebär i praktiken att om en visstidsanställd arbetat mer än tolv månader hos en arbetsgivare (eller mer än nio månader om LAS-utredningens förslag skulle gå igenom) så behöver arbetsgivaren bara säga att den valde att inte förnya visstidskontraktet av en annan anledning än arbetsbrist.

Och vips är företrädesrätten till ny anställning borta.

Den gäller ju bara om anställningen terminerades på grund av arbetsbrist.

Om den anställde eller facket då skulle fråga vilken den anledningen är kan arbetsgivaren ange vilket skäl som helst, den anställde har ändå ingen möjlighet att få saken prövad, då inget krav på saklig grund föreligger när man väljer att inte förnya ett visstidskontrakt.

Det enda facket kan göra i det läget är att begära en överläggning, men vid den överläggningen har arbetsgivaren ingen som helst skyldighet att ta hänsyn till fackets synpunkter.

Så om tidsgränsen ligger på tolv eller nio månader spelar ingen roll, eftersom arbetsgivarna inte behöver bry sig om tidsgränsen i vilket fall.

Las-utredningen framställer alltså en rent kosmetisk förändring, som inte har någon praktisk betydelse, som en vinst för arbetstagarna och den fackliga sidan.

Det är rent lurendrejeri, för att få oss att acceptera ett åtgärdspaket som ger arbetsgivarna allt och oss i princip ingenting.