Trots smittorisk – bussförare har väntat en månad på åtgärder

Tänk om min huvudvärk blir Börjes död?

Tanken far genom busschauffören Elisabeth Nygrens bultande huvud på väg hem efter en lång vecka. Om allt varit som vanligt hade huvudvärken också kunnat vara det.

Vanlig. En sån man kan få en fredagseftermiddag efter timmar i en skakig buss med stökiga ungdomar på slingriga Söderhamnsvägar.

Men inget är som vanligt i mitten av mars. På bussdepåer landet runt stiger oron för coronasmitta. Snart kommer det synas i mängden ärenden som Arbetsmiljöverket får in från skyddsombud som företräder busschaufförer i hela landet.

Under andra halvan av mars vänder ingen annan yrkesgrupp sig lika flitigt till Arbetsmiljöverket med krav på skydd mot smittan. Det visar Arbetets granskning.

Ett av skyddsombuden som larmar i mars är Elisabeth Nygren, som känner stor oro för kollegorna.

Men på vägen hem, medan huvudet värker, är det tankarna på Börje som kommer.

Hon känner sig jätteorolig för livskamraten och kollegan Börje Nygren.  Han som uppfyllde drömmen med henne – att flytta från Stockholm till huset ute på landet. Han vars riskfaktorer nu ökar hennes oro för corona.

Den transplanterade levern efter cancern. Den immunsänkande medicinen. Diabetesdiagnosen. 70-årsåldern.

Elisabeth Nygrens symptom tilltar. Hosta, feber, värk i kroppen. Kanske är det corona.

Hon mår ändå helt okej, men för Börje kan det innebära livsfara. Snart sover de i skilda sovrum. Men hon lagar fortfarande maten och de äter ihop på lite avstånd.

– Annars blir det bara korv, säger hon och skrattar till, i mitten av april då hon åter är frisk och kör buss.

Hennes livskamrat har inte blivit sjuk och han har läkarintyg på att han inte ska jobba i coronatider. Men Elisabeth Nygren är fortsatt orolig för honom och arbetskamraterna. 

Många äldre förare jobbar extra efter pension, tar blodtrycksmedicin, eller är nyanlända och bor med äldre släktingar. Flera är överviktiga.

– Busschaufförer är inga motionsmänniskor direkt. Det här är verkligen en grupp man måste vara rädd om, säger Elisabeth Nygren.

Första gången hon larmar Arbetsmiljöverket om smittorisken lägger hon ett skyddsombudsstopp som avbryter kontanthanteringen på arbetsgivaren VS & Perssons bussar den 13 mars.

Stoppet hävs av Arbetsmiljöverket, men kontanthanteringen pausas sedan ändå av företaget.

Den 25 mars gör Elisabeth Nygren en så kallad 6:6a-anmälan till samma myndighet. Hon kräver att företaget ska sluta använda bussarnas framdörrar.

Hon är ett av många skyddsombud som agerar. På mindre än tre veckor, räknat från 19 mars, tar Arbetsmiljöverket emot minst 30 anmälningar med just krav på stängda framdörrar från skyddsombud runt om i landet.

”Man ska inte behöva gå till sitt jobb och vara rädd!”, skriver ett skyddsombud på Nobina i Sundsvall.

I handlingarna diskuteras bland annat vilket avstånd mellan chaufförer och passagerare som är okej och hur nära resenärerna kommer när de kliver på där fram.

När arbetsgivare sagt nej till att stänga dörrarna har de pekat på uppgifter om att en till en och en halv meter ska räcka. Men enligt flera skyddsombud sitter de mindre än en meter ifrån personer som kliver på.

”Vissa lutar sig fram emot oss” skriver ett småländskt skyddsombud om passagerare som ska betala.

Elisabeth Nygren är övertygad om att de nära mötena med resenärer är en smittorisk. I mars ligger hon på och skäller på cheferna, kvällstid söker hon saklig information vid datorn. Ingen handsprit finns på bussarna, bara på depåerna. 

Hennes oro för chaufförernas ålder går igen hos fler skyddsombud. ”Vi har flera chaufförer med hög ålder och det finns chaufförer som har andra bakomliggande sjukdomar”, heter det i en anmälan om Keolis bussar i Falun och Borlänge.

Enligt statistik från Transportföretagen är var fjärde bussförare över 60 år. Det är antagligen i underkant eftersom statistiken missar personer som är 67 år eller äldre, de som liksom Börje Nygren kör extra efter pensionen.

Arbetsmiljöverket avvisar till en början krav på stängda framdörrar.

17 mars häver myndigheten ett skyddsombudsstopp mot att använda de främre dörrarna i linjetrafik i Ludvika. Myndigheten uppger att det inte ”föreligger omedelbar och allvarlig fara för liv och hälsa” om en smittad resenär förhållandevis snabbt passerar föraren.

Den 26 mars hänvisar Elisabeth Nygrens arbetsgivare till myndighetens linje då man inte vill följa hennes begäran om stängda dörrar.

Men ett par veckor senare, precis innan påsk, skärper myndigheten tonen. Ett tjugotal brev skickas ut om att förbud mot att använda framdörrarna och mot att passagerare vistas i främre delen av bussen förbereds runt om i landet.

Även Elisabeth Nygrens arbetsgivare får ett sådant besked. Till ett annat företag, Keolis i Dalarna, skriver myndigheten att tillräckligt avstånd till föraren inte säkerställs vid framdörrarna: ”Även den luft som kommer utifrån när dörrar öppnas kan möjligen utgöra en kraft som gör att dropparna färdas längre.”

– Det väckte enorm glädje, säger Madeleine Wibecker, huvudskyddsombud på Keolis i Borlänge, om myndighetens besked.

Själva förbuden träder i kraft runt den 17 april – en månad efter att skyddsombud började slå larm.

Vanligtvis hinner linjebussarnas chaufförer köra runt 50 miljoner kilometer i Sverige på en månad.

Under just denna månad har betydligt fler chaufförer än Elisabeth Nygren varit sjuka.

I mitten av april kommer besked om att bussförare i Västerås, Skåne och Stockholm avlidit i covid-19. Var de blivit smittade är oklart och i Stockholm har framdörrarna varit stängda sedan mitten av mars.

Men bussförarnas utsatthet debatteras och den 18 april rapporterar Independent att Londonbussar stänger framdörrarna efter att 20 förare dött av smittan.

En anledning till att Arbetsmiljöverket skärpt tonen efter hand är hur smittan ökat.

– I de första fallen rådde inte allmän smittspridning. Därför såg bedömningarna lite olika ut, säger Jenny Persson Blom, ansvarig för föreskriften om smittrisker på Arbetsmiljöverket, 

Arbetsgivare som nekar till att stänga dörrarna i mars hänvisar då just till att den allmänna smittspridningen ännu inte finns i deras områden, men också till att de inte kan stänga utan överenskommelser med sina uppdragsgivare. Linjetrafiken beställs av regioner och kommuner.

Skyddsombud vittnar om att deras frustration varit riktad minst lika mycket mot beställarna som mot arbetsgivarna.

I Skåne säger huvudskyddsombudet Rosa Andersson att motståndet har legat hos Skånetrafiken, som beställer trafik åt regionen.

– De har krävt att arbetsgivaren tillhandahåller den service som står i avtalet och den är att biljettvisering ska ske. Så arbetsgivarna vågade inte stänga framdörren. Vi tycker inte att de tog hänsyn och höjd för vår hälsa utan att ekonomin fick styra, säger hon.

Det regionala skyddsombudet Björn Lundström skriver i sin anmälan till Arbetsmiljöverket att arbetsgivaren inte äger frågan och att Bodens kommun inte varit intresserad av att ta ansvar.

– Den som har ansvar för chaufförernas hälsa är inte den som egentligen har ansvaret för pengarna i det här läget och det blir ju jättesvårt. Det ska egentligen vara så att arbetsmiljöansvaret ligger på den som beställer tjänsten också, säger han till Arbetet.

När dörrarna runt den 17 april slås igen på flera håll i landet kör chaufförer i Norrbotten ännu med öppna framdörrar. Stiltje har uppstått i väntan på Arbetsmiljöverkets svar på om plexiglas vid förarplatserna kan vara ett tillräckligt skydd.

Ett företag i Boden har testat detta. I slutet av april avfärdar myndigheten deras modell.

Nu har man på flera håll i regionen i stället enats om att flytta fram biljettautomater så att det går att blippa genom framdörrarna utan att kliva in den vägen. Lösningen är ännu inte på plats i Boden tisdag 28 april, dagen innan denna text publiceras, men ska införas även där.

I Jönköping stoppas stadstrafiken helt av ett skyddsombud vid lunchtid tisdag 28 april. Dörrarna är redan innan stoppet stängda. Men skyddsombudet vill ha stopp för att passagerare går fram till förarna inne i bussarna för biljettkontroll.

Under eftermiddagen ger Arbetsmiljöverket skyddsombudet rätt och trafiken börjar åter rulla, nu med avspärrningar inne i bussarna.

Även skyddsombudet Elisabeth Nygrens arbetsgivare i Söderhamn funderar på plexiglas som alternativ. Men nu måste framdörrarna stängas. Det skänker först en liten lättnad i den oro som ständigt gnagt den senaste månaden, inte för henne själv men för kollegor och äldre resenärer. För Börje.

Hon klandrar både sin arbetsgivare VS & Perssons bussar och regionen för tiden det tog. Hon tror att hennes företag drar sig för att gå emot regionen för att de vill ligga bra till inför framtida upphandlingar. 

– Jag tycker de borde bry sig mer om oss. Hade inte vi sagt till hade inget hänt.

Mot slutet av april är Elisabeth Nygren åter hemma med något som kan vara coronasymptom. Den här gången hostar även Börje.