Trots att mycket återstår för att stötta de löntagare och familjer vars ekonomi nu hotar att rasa samman inriktar sig Moderaterna och näringslivet alltmer på att kräva större direktstöd till företagens ägare.

En klassisk politisk skiljelinje blir därmed synlig. Hur ska vi fördela statens resurser? Med stöd till höginkomsttagare eller låginkomsttagare? Stöd till företagsägare eller stöd till löntagare?

Redan i slutet av mars krävde moderatledaren 72 miljoner kronor i direktstöd genom att slopa all arbetsgivaravgift i två månader.

– Nu krävs det pengar rakt in på kontona, som han så fiffigt formulerade det på Moderaternas presskonferens.

Den gången resulterade det i ett paket från regeringen som fick en bred uppslutning i riksdagen. Men i dag är Moderaternas ändå inte nöjda och i helgen upprepade Ulf Kristersson sin kritik mot regeringen, nu med starkt stöd från näringslivet.

Men om stöd ska ges från staten, det vill säga från skattebetalarna, så måste det ha två prioriterade mål:

1. Att förhindra att företag som på sikt har goda chanser att drivas vidare inte går under i denna tillfälliga kris.

2. Att förhindra att de tusentals anställda som permitteras eller på sikt blir arbetslösa inte faller ned i fattigdom och misär.

Båda dessa mål gynnar svensk ekonomi. Kan vi klara att hålla livskraftiga företag under armarna genom krisen och klarar vi att upprätthålla människors inkomster och därmed köpkraft blir det betydligt lättare att komma tillbaka till den gynnsamma ekonomiska situation Sverige befann sig i före coronakrisen.

Moderaternas utspel är dock varken riktat till företagens verksamhet eller till löntagare. De är riktade till företagens ägare.

Generellt sänkt arbetsgivaravgift och andra breda direktstöd till företagen utan att det ställs motkrav riskerar att få samma resultat som när den tidigare borgerliga regeringen sänkte arbetsgivaravgiften för företag som hade många unga anställda.

På pappret försvarades sänkningen av att företagen då skulle anställa fler unga och att arbetslösheten bland unga därmed skulle sjunka. 

Verkligheten visade dock att de flesta företag fortsatte anställa just det antal medarbetare som behövdes, varken fler eller färre.

När de fick mer pengar genom sänkt arbetsgivaravgiften gick en stor del av dessa nya statliga stödpengar direkt ned i företagsägarnas fickor.

De utvärderingar som gjordes hos IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, visar att kostnaderna för de få nya jobb som ändå skapades därmed blev extremt höga eftersom så mycket av stödet inte gick till att anställa någon. 

Nu försöker näringslivet och Moderaterna framställa förslaget om höga direktstöd som ett sätt att rädda företagen under coronakrisen. Men ska vi undgå att i en kommande utvärdering konstatera att hälften försvann i företagsägarnas egna fickor måst vi ha någon form av garanti för att pengarna hamnar rätt, det vill säga går in i verksamheten. 

Moderaternas tal om ”pengar direkt in på kontot” är extra provocerande då så mycket återstår för att säkra stöden till löntagare och familjer.

Höjningen av a-kassan var nödvändig. Likaså förenklingen av reglerna för att få a-kassa. De ekonomiska konsekvenserna skulle ha blivit fatala om den stora mängd arbetslösa som befaras skulle få kraftigt försämrad ekonomi.

Men konsekvenserna blir likväl stora och stöden behöver kompletteras med åtgärder på bostadsmarknaden för att folk inte ska drivas från hus och hem om de på grund av krisen tillfälligt inte kan betala hyran.

Att karensavdraget ersätts fullt ut är en annan förbättring som bör införas.

Trots att alla är ense om att företagen måste räddas över krisen och att enskilda inte ska dö eller hamna i total ruin finns välbekanta motsättningar i det politiska spel vi nu bevittnar.

Moderaternas utspel lyfter de ständiga poliska motsättningarna om hur vi ska fördela våra gemensamma resurser.

Och annat var väl inte att vänta.