Klä dig som en fackpamp

Det är dags för avtalsrörelse eller ”vårt Mello” som det heter här på Arbetet. Nu skulle man tro att det är hög tid att påfågla sig rejält bland fackförbundsrörelsens toppar. Släppa in färgen och möta motparten.

Så hur ser det ut på herrmodefronten bland pamparna? Kulturskribenten och socialistiske fashionistan Andres Lokko har några av svaren på frågan.

– Till skillnad från ursprungspampen – stilideal: ”Hasse Hoffa” möter Schakalen i jättesmå badbyxor under framgångsmage och cigarr – är dagens fackpamps-look ett under av falsk ödmjukhet, men minst lika enhetlig. Den nyare skolans fackpamp bär demonstrativt illasittande kavaj till jeans som högt och tydligt säger ”jag vägrar ha kostym men är tvungen att i alla fall äga en kavaj” men ”det är FÖR ER SKULL jag har den!”.

– Den oansenliga skjortan med två obligatoriskt uppknäppta knappar signalerar effektivt att man egentligen hör hemma på ”golvet med de andra gubbarna”, säger Lokko. Den moderna fackpampsuniformen är på så vis också – medvetet – mer sympatisk. Den största förändringen har egentligen inte skett i garderoben – snarare är den fysisk: gräddsås och konjak bygger inte längre fackpampens vackra kropp, den moderna pampen spelar innebandy samt duschar flera gånger i veckan.

Men är det frågan om en subkultur? Är LO-pampens blåjeans, öppna kavaj, tydligt accentuerade bältesspänne och skjorta hans svar på hårdrockarens patronbälte, boots och långa hår?

Vi frågar Lisa Ehlin, doktor i modevetenskap.

– Jag vet inte om vi kan kalla det här subkultur, eftersom det kanske snarare, OM vi ska dra någon slags linje, är mera uniform?

– Att de nästan alltid ser exakt likadana ut bör ju vittna om att man hittat den perfekta koden och balansen mellan makt, alltså den roll man har, och den lojalitet man vill uttrycka. Jeansen är kanske det tydligaste tecknet på ett klassiskt arbetaruttryck som ändå accepteras. En slags mjuktuff auktoritet, säger Lisa Ehlin.

Se bara på Stefan Löfven. Från kung vid förhandlingsbordet på IF Metall till statsminister. Och med det en tydlig transformation från LO-pamp till partiledare med sina små nyanser i dresscode.

Det så signifikanta bältesspännet försvinner. Kavajen stängs – och krymper. Skjortan blir vit. Knappar knäpps. Slipsen åker på.

Kontinuitet, trygghet, tillvändhet. Casualmode utan huliganism. Därför Dressman snarare än Stone Island. Normcore utan behov av bachelor in fine arts från Konstfack. LO-pampen tycks inte vara någon som lider av bekymret med vad han ska ta på sig på morgonen.

Något som signalerar effektivitet i en avtalsrörelse. Den trygga traditionella maskulina charmen i ett fullständigt ointresse för kläder.

– Tobias Baudin har väldigt varierande klädstil skulle jag säga, jag upplever att han tar på sig det han själv är bekväm i utifrån situation, säger Robin Ljungqvist, pressekreterare på Kommunal.

– Det som dock är talande för Tobias är att han väldigt ofta väljer vita sneakers, det är något han gillar att bära.