Johannes Klenell: Varför får jag inte strunta i Greta Thunberg i fred?

Jag tillhör en väldigt liten kategori människor i dag.

Gruppen blir allt mindre i en så rasande takt att ett statligt verk snart måste rödmärka oss som en utrotningshotad art.

Det är inget konstigt med oss som gör att ni kan urskilja oss i en folkmassa.

Vi rör oss med lätthet mitt ibland er som vanligt folk.

Vi är inte speciellt utsatta. Vi diskrimineras inte på arbetsplatsen.

Vi bryr oss bara inte speciellt mycket om Greta Thunberg.

Från början var det enkelt. Jag hakade inte på den första vågen som klickade på länkar till artiklar om femtonåringen som skolstrejkade för klimatet.

Tänkte att, ja det är väl bra att ungdomarna håller på, men det här var ju inte heller speciellt kontroversiellt.

Den som aldrig skolkat för en större sak som till exempel bättre skolmat eller ny inredning i uppehållsrummet – den har inte levt.

Vuxnas ansvar är kanske först och främst att bete sig som vuxna människor och inte svara tonåringar med skitdumma, konspiratoriska, rasande och fullständigt ohederliga argument

Kunde någon som levt ett väldigt tomt och tråkigt liv ha sagt.

Allt jag vet om Greta Thunberg har jag lärt mig av vad som dyker upp i mitt flöde på sociala medier.

Och det har varit förvånansvärt mycket. För är det något som tycks väcka oerhört starka känslor bland, framför allt, fullvuxna män så är det tydligen tonårstjejer.

Vi som hängt på sociala medier ett tag minns karlarnas vrede när artisten Zara Larsson, då 17 år, förkunnade att hon hatar män.

Killarna har fortfarande inte förlåtit henne.

Tro mig. Jag hade mage att för några dagar sedan påpeka att det fanns något mycket världsvant, distingerat, och närmast gentlemannamässigt i att så många juridiskt vuxna män, när de ska välja sina strider, väljer att bekämpa just tonårstjejer.

I runda slängar 150 män kände sig omedelbart träffade och tvungna att berätta för mig om varför deras kamp var så viktig.

Någon utbrast, med de grå tinningarnas George Clooney-artade charm, att ”Zara Larsson hatar män – därför hatar jag henne”.

Jag har knappt hört Zara Larsson. Aldrig levt ett lush life. Är helt ointresserad av hennes musik.

Har å andra sidan knappt träffat en tonåring jag inte varit släkt med de senaste två decennierna.

Jag är helt enkelt väldigt ointresserad av unga människor.

För att jag är vuxen. Men nu tvingas jag till det här.

Så i förrgår klickade jag på min första länk till en text om Greta Thunberg.

Skriven av stålblått borgerliga Paulina Neuding, delad av den brittiska baronen och journalisten Toby Young.

Båda, antar jag, enligt de flesta rättsliga mått vuxna människor. Young pockade på min uppmärksamhet när han i samma veva släppte det imponerande scoopet att Thunbergs mamma, Malena Ernman, är en schlagerdrottning som tävlat i Eurovision Song Contest.

Därför ska klimataktivisten tydligen tillhöra ”eliten”. Den onda treenigheten i Europa är ju som vi alla vet: Finska Lordi, Ingela ”Pling” Forsman och George Soros.

Neudings artikel lyfter Thunbergs självskadebeteende.

Att hon, enligt Ernmans egen bok om familjen, haft ätstörningar.

Svårt med kommunikation. OCD. Asperger. Selektiv stumhet.

Allt jag vet om Greta Thunberg har jag lärt mig av vad som dyker upp i mitt flöde på sociala medier. Och det har varit förvånansvärt mycket. För är det något som tycks väcka oerhört starka känslor bland, framför allt, fullvuxna män så är det tydligen tonårstjejer

Saken är bara att det Neuding lyfter för att underminera, inte bara klimataktivisten i fråga utan även hennes familj, är något Thunberg tycks kämpat med som elvaåring.

I dag är hon sexton är gammal. Och verkar inte direkt vara stum.

Men Neuding kopplar ändå Thunbergs tal om den klimatpanik hon vill att världen ska känna till fem år gamla självskadebeteenden.

Hon frågar sig om verkligen rätt reaktion av vuxenvärlden, sett till flickans medicinska historia, är att lyfta upp henne som en ikon.

Vuxna har ett ansvar, säger Neuding. Och det har hon ju helt rätt i.

Vuxnas ansvar är kanske först och främst att bete sig som vuxna människor och inte svara på tonåringars engagemang med skitdumma, konspiratoriska, rasande och fullständigt ohederliga argument.

Om inte för ungdomarnas skull. Så för min.

För jag vill helst av allt fortsätta slippa bry mig, och det är faktiskt helt omöjligt när ni håller på såhär.