”Det behövs en socialdemokrati för klimatomställning och jämlikhet”

Tänk dig följande. Du sitter i en bil som är på väg i full fart rakt ut över en klippavsats.

Ett irriterande kraftfullt blinkande varningsljus och en allt högre larmsignal försöker fånga din uppmärksamhet så att du ska hinna stanna bilen i tid.

Men i stället för att trycka på bromsen, ignorerar du varningarna och hoppas att krockkudden ska rädda dig.

Så skulle klimatpolitiken kunna beskrivas just nu.

FN:s klimatpanel ger oss ungefär tio år att minska utsläppen.

Naturvårdsverket skriver i sitt underlag till regeringens klimatpolitiska handlingsplan att vi med nuvarande politik inte kommer att nå våra klimatpolitiska mål och ”jämfört med tidigare samhällsomställningar är det troligt att staten behöver styra omställningen på ett sätt som inte tidigare varit fallet”.

För mig är det obegripligt att klimatfrågan inte står i den absoluta mittpunkten i den politiska debatten.

Vi påminns varje dag om hur klimatförändringarna redan slår mot människor i olika delar av världen.

Forskningsläget är glasklart.

Hanterar vi inte utsläppen kommer effekterna att drabba kommande generationer på ett sätt vi inte ens vågar eller vill drömma om.

Men vi kan minska uppvärmningen – om vi agerar kraftfullt genom politiska beslut.

Vi har möjligheten att ta signalerna på allvar, att styra bort samhället från klimathotet och erbjuda politiska alternativ

Klimatomställningen måste också vara en omställning till jämlikhet. Vi vet att den allra rikaste procentens livstil och lyxkonsumtion orsakar störst utsläpp.

Och med de senaste decenniernas dramatiskt växande ekonomiska klyftor är det ovärdigt att vältra över klimatnotan på dem med lägst inkomster och tillgångar.

Jag ser framför allt två stora risker den närmaste tiden.

Den ena handlar om att vi inte löser klimatfrågan, den andra om växande ekonomiska klyftor.

Det dubbla misslyckandet eldar på ett alltmer hatiskt samhällsklimat, där människors tävlan om krympande resurser hotar hela det demokratiska samhället.

Samtidigt är jag hoppfull.

För den globala rörelse som inspireras av Greta Thunbergs skolstrejk visar att många vägrar ge upp.

Protester och aktioner samlar miljontals människor över hela världen. Denna rörelse måste självklart omfamnas och utvidgas av arbetarrörelsen.

Utmaningen är enorm och utan handling står vi inför en global katastrof.

Men det behöver inte vara så. Vi har möjligheten att ta signalerna på allvar, att styra bort samhället från klimathotet och erbjuda politiska alternativ.

Men då krävs också en politik som flätar samman jämlikheten med klimatomställningen.

Eller för att fritt översätta Greta Thunberg: Men det vi behöver mer än hopp är handling. När vi börjar agera, då finns hopp överallt.

Vi behöver helt enkelt en socialdemokrati som vågar lansera och genomföra genomgripande reformer. Innan det är för sent.