”Det borde resas en staty över Tompa Eken”

Sällan har lika många namnkunniga akter inom punk, rock och hardcore gjort gemensam sak.

Refused, Teddybears och Asta Kask spelar. Coca Carola, Monster och Infinite Mass återförenas tillfället till ära.

– Den här uppställningen är inte att leka med, det blir svårt att få ihop en gång till. Men vi gör det tillsammans och vi gör det för honom, säger Johan Johansson från KSM3 – en sammanslagning av KSMB och Fas 3 – och initiativtagare till helgens stödfestival.

”Honom” syftar i sammanhanget på Tompa Eken, eller Tommy Ekengren som han egentligen heter.

Okänd för den breda massan men en legendar inom Stockholms och Sveriges undergroundscen.

I 40 års tid har Tompa Eken drivit ickekommersiella plattformar som Ultrahuset i Haninge och Kafé 44 på Södermalm i Stockholm.

Scener som fostrat generationer och fungerat som drivhus för både rockdrömmar och gör det själv-kultur.

Jag är en av åtta miljarder här, alla borde ha en staty. Framför allt borde varenda människa i världen ha en lön och hyra och käk. Då skulle allt se annorlunda ut

– Man hörde talas om något som hette Ultrahuset. Det var på den tiden man hade punkband och jagade spelningar, säger Benke Carlsson, författare till Svensk punk 1977–81 – Varför tror du vi låter som vi låter…

– Tompa hade en öppen lista bredvid telefonen, man bara ringde dit så bokade han in en. Så kom vi dit och spelade i vardagsrummet medan han stod i köket intill och bakade bullar. Det var något helt annorlunda, det var häftigt.

Den svenska punkens födelseort brukar bestämmas till stockholmsförorten Rågsved och Oasen där Ebba Grön gjorde sina första spelningar.

Men när fritidsgården 1979 skulle stängas till följd av ”misskötsel” migrerade den upproriska musikrörelsen.

– Innan dess hade Oasen funnits, men Ultrahuset blev en slags institution för DIY. Tompa var den perfekta fritidsledaren. Det var aldrig något gnäll men var du där fick du hjälpa till. Det var en otroligt inkluderande attityd, säger Benke Carlsson.

1988 beslutade Haninge kommun att vräka Kulturföreningen Ultra.

Huset ockuperades, och brann sedermera ner dagen innan polisen skulle verkställa vräkningen.

Ur askan föddes bland annat den nya lokalen Hunddagis, medan Tompa Eken själv gick vidare till Kafé 44. Få är de svenska rockband av betydelse som inte någon gång spelat i källaren på Tjärhovsgatan.

– Uthålligheten, det konsekventa i att köra spelningar varje tisdag och torsdag i så många år, kontinuiteten och ihärdigheten, säger Nadja Labbart från Kafé 44 när hon sammanfattar Tompa Ekens betydelse för Stockholms musikscen.

– Men vi vill också poängtera att det inte handlar om en person. Tompa har gjort jättemycket och det har varit ett privilegium att ha honom där, men det är kollektiva insatser som gör att vi kan ha det här stället. De som sitter i dörren eller städar efteråt är lika viktiga. Kafé 44 har matservering, bokhandel och scen och alla delar är beroende av varandra, och i sin tur beroende av Kapsylen.

Kafé 44 är en del av Kapsylen, en gammal kapsylfabrik som i dag drivs som självförvaltat arbetskooperativ.

Det innebär låga hyror. Och kanske ännu viktigare – inga vinstkrav.

När 1980-talets oberoende musikscener en efter en stängde och punkspelningarna tvingades flytta till privata krogar har Kafé 44 haft förutsättningarna att välja en annan väg.

Tompa var den perfekta fritidsledaren. Det var aldrig något gnäll men var du där fick du hjälpa till. Det var en otroligt inkluderande attityd

I stället för höga inträden och dyr öl – medlemsmöten, städdagar och ideellt arbete.

– Vi vill poängtera att våra spelningar är alkoholfria så att alla kan komma, säger Nadja Labbart. Det är unikt eftersom det innebär att man inte tjänar några pengar. Och krogägare vill tjäna pengar.

Helgens festival på Kägelbanan sålde slut rekordsnabbt. Det beslutades att utöka med ytterligare en dag varpå de nya biljetterna gick åt lika fort.

– Det finns väl ingen som betytt så mycket för folk som börjat spela de senaste decennierna. Det han har gjort är enormt, säger Johan Johansson.

Men helgens spelningar är inte bara en avtackning, de är också en solidaritetshandling.

Alla akter ställer upp gratis. Överskottet går till Tompa Eken.

Det är både ett vittnesmål om betydelsen av hans kulturgärning, och om den ickekommersiella kulturens omöjliga villkor. Årtionden i punkens tjänst har inte gett en pension över fattigdomsgränsen.

– Det talar ett jättetydligt språk, säger Johan Johansson. Jag personligen tycker att Tompa borde ha rejäl pension. Och att det borde resas en staty över honom. Han har aldrig försökt sko sig. Och han är väl inte riktigt helt bekväm med den här uppmärksamheten heller kan jag säga.

När Arbetet Kultur når den nyblivne pensionären Tompa Eken låter han mycket riktigt smått överväldigad.

– Det känns osannolikt. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag bockar och bugar, säger Tompa Eken.

Det har föreslagits att en staty borde resas över dig?
– Nej men va fan… Det är att ta i liksom. Jag är en av åtta miljarder här, alla borde ha en staty. Framför allt borde varenda människa i världen ha en lön och hyra och käk. Då skulle allt se annorlunda ut. Då kunde man göra vad man vill i stället för att slava i det globala lönemaskineriet.

Borde alla också ha en pension som går att leva på?
– Egentligen borde lönen fortsätta hela vägen. Pension, vad fan är det? Sen finns det de som har det jävligt mycket sämre än vad jag har. Jag tänker på kvinnorna. Oavlönat hemarbete, vad är det för skitsnack? Se till att de får lön för det. Den här utsugningen har pågått länge.

Nästan lika berömda som Tompa Eken är hans bullar. Oberoende uppskattningar gör gällande att han från 1979–2019 bakat och serverat drygt 400 000.

– Det kan väl ligga där någonstans. Jag har ju liksom inte hållit koll riktigt.

Nu är den sista bullen bakad.

Tompa Eken har burit punkens baner under nyliberalismens tidevarv, en epok av strömlinjeformning och kommersialisering.

Hur det går för den gör det själv-scen han var drivande i att skapa är en öppen fråga, men det musikarv han kultiverat kommer att leva länge.

– Jag inte varit ensam, det har hela tiden varit en grupp människor som jobbat ihop med det här, säger Tompa Eken.

– Men jag är ju musikidiot. Jag är ju lyckligt lottad som har fått hålla på så här. Jag bockar och bugar.