Det är med blandade känslor jag läser artiklarna om ödesfrågan om regeringsbildningen i dagens tidningsskörd. Göran Greider (Dala-Demokraten) ryter i och säger att ge ”V något tillbaka” så vi får slut på regeringskrisen!?

https://arbetet.se/2019/01/14/susanna-gideonsson-jag-ar-nodd-och-tvungen-att-stodja-mittenregeringen/

För mig ett mycket märkligt uttalande då han tillhör vänsterfalangen inom S. Uppenbarligen anser han att det politiska innehållet i överenskommelsen med L och C är av perifer betydelse, bara V får smulorna tillbaka? Att rösta för en socialdemokratisk statsminister i ett liberalt borgerligt strypkoppel vore rena rama förödelsen. Det säger sig självt att V inte kan ge stöd för en ledare som ingått ett avtal att marginalisera V från allt politiskt inflytande fyra år framåt, att redan tagna politiska beslut mellan V, S och MP inte längre gäller och att rösta för en politik som är direkt borgerlig och liberal.

Tuppen i hönsgården är Stefan Löfven som totalt missbedömt V:s krav på inflytande av det politiska innehållet genom att kräva att V skall agera dörrmatta. Barfotahönan i hönsgården är Annie Lööf som uppenbarligen har fått hybris och Björklund hejar på för att få vara med i maktens korridorer då risken är uppenbar att liberalerna skulle förlora på ett nyval där han själv skulle bli beskylld för att vara medskyldig till alliansens upplösning.

I dag kan det vara lätt att som S-anhängare klappa sig för bröstet och ta åt sig äran att alliansen är splittrad, men vad är det för nytta med detta då det enligt uppgörelsen med L och C kommer föras en liberal borgerlig politik?

För mig är den politiska kompassen helt avgörande för vilken partiinriktning jag stödjer, sen kan man kalla den vad som helst.

Stefan Löfven sa efter den sista talmansrundan att makt är viktigt för då kan man påverka de politiska besluten som fattas i kammaren. Precis så är det, men tyvärr skjuter han sig själv i foten och faller på eget grepp.