Konstruktivt initiativ från LO i stället för politiskt drömmeri
Utmärkt att LO rundar Svenskt Näringsliv när det gäller förhandlingar om nyanlända, skriver Arbetets politiska redaktör.
LO rundar nu medvetet Svenskt Näringsliv och skickar i stället 33 förhandlingsframställan direkt till 33 arbetsgivarförbund.
Budskapet till alla 33 är att LO vill förhandla om en bättre arbetsmarknad för nyanlända och andra som står långt ifrån arbetsmarknaden.
Det är utmärkt.
Med 250 000 arbetslösa, varav många nyanlända, och med 100 000 lediga jobb där arbetsgivarna fullkomligt skriker efter personal, kan vi inte dra etableringen i långbänk. Eller drömma om en kommande politiskt beslutad lönesänkning, som Svenskt Näringsliv verkar vänta på.
Ända sedan LO i november förra året lade fram sitt förslag om utbildningsjobb har Svenskt Näringsliv vägrat förhandla om frågan.
Motståndet mot förhandlingar har varit svårbegripligt. Det absolut största problem på svensk arbetsmarknad i dag är inte längre att skapa jobb.
Det största problemet är inte ens att öka sysselsättningen. Där ligger vi redan i Europas absoluta topp.
Problemen är i stället att arbetsgivarna har svårt att hitta personal och att många nyanlända med låga kvalifikationer står utan jobb, just de två frågor som LO:s förslag om utbildningsjobb handlar om.
Och som Svenskt Näringsliv sedan november föra året vägrar förhandla om.
Möjligtvis kan löftet från Allianspartierna om att lagstifta om sänkta löner om parterna inte förhandlar fram en lösning ha varit en så ljuvligt klingande musik för Svenskt Näringsliv att de inte velat förhandla för att slutligen – i händelse av en borgerlig seger i valet 2018 – belönas för sin förhandlingsvägran med lagstadgade sänkta löner.
Det låter snudd på orimligt, många av Svenskt Näringslivs egna arbetsgivarförbund lider ju under stor personalbrist medan moderorganisationen tiger still, men någon annan anledning är faktiskt svår att hitta.
I somras kom dock en öppning då Teknikarbetsgivarna lade fram ett eget förslag till förhandlingslösning, något som motparten IF Metall naturligtvis välkomnade.
Nu har 33 arbetsgivarförbund chansen att göra detsamma och gå sin egen väg.
Förhoppningsvis får det moderförbundet Svenskt Näringsliv att inse att den svenska modellen där arbetsmarknadens parter och inte våra politiker gör upp om lönerna även fortsatt är det system som tjänar arbetsmarknaden bäst.
Men att det skulle bli 33 parallella förhandlingar kan vi nog räkna bort.
LO kommer att företrädas av en gemensam förhandlingsdelegation.
De 33 förhandlingsframställningarna kommer därmed att fungera som en påtryckare på Svenskt Näringsliv att ge upp sitt rigida motstånd mot att skapa en bättre fungerande arbetsmarknad för dem som står långt från arbetsmarknaden.
Att LO trots segmenteringen mot enskilda förbund alltså ändå hoppas på en central förhandlingslösning gemensam för alla förbund hänger samman med att LO vill ha en ramöverenskommelse som de sedan kan presentera för regeringen.
Enligt LO:s förslag om utbildningsjobb förväntas nämligen regeringen stå för utbildningsdelen i överenskommelsen.
Bollen ligger nu hos de 33 arbetsgivare som fått LO:s förhandlingsframställan.
Någon typ av förhandling blir det naturligtvis men att det blir ett positivt svar är inte säkert.
Men med 100 000 lediga jobb och företag som samtidigt skriker efter arbetskraft bör det ligga i allas intresse att lösa matchningsproblemet.
Vi har en stor arbetskraftspotential som kan ta dessa jobb.
För de arbetslösa, för företagen och för den svenska modellens fortlevnad bör Svenskt Näringsliv vara mycket noga med att tänka över konsekvenserna av ett nej innan de rekommenderar sina 33 arbetsgivarförbund att tacka åter igen vända LO ryggen.
