Artisten Silvana Imam hamnar i skuggan av aktivisten

Galapremiären för dokumentären om artisten Silvana Imam har en sällsynt mäktig inramning.

Det är första fredagskvällen i september och på Stockholms Stadshus borggård är röda mattan utrullad och flankerad av brinnande facklor.

Den gyllene Blå hallen, där Nobelfesten brukar äga rum, har för första gången gjorts om till en biograf. Publiken är i regnbågens alla färger; svarta, vita, gay och hipsters, både äldre och unga.

Introduktionstalet hålls av Stockholms socialdemokratiska finansborgarråd Karin Wanngård som välkomnar publiken till ”ert hus” och hyllar Silvana Imam som en kraft som vill göra världen och Stockholm bättre och mer tolerant.

De tre regissörerna har följt Silvana Imam sedan genombrottet för tre år sedan när hon slog igenom med den stenhårda, revanschistiska singeln ”Svär på min mamma”.

Även om Silvana Imam snabbt fick en stor publik och vann Grammis för sin musik, blev hon också en symbol i sig själv.

Som öppet lesbisk, feminist och antirasist, med en mamma från Litauen och en pappa från Syrien.

I ett polariserat samhälle med flyktingkris, ett växande SD och våldsbenägna nazister på gatorna har Silvana Imam blivit en röst för motståndet.

Hon verkar själv tycka det är kämpigt att hennes aktivism och privatliv – en stor del av dokumentären skildrar den spirande kärleken till artistkollegan Beatrice Eli – ofta har överskuggat musiken.

I filmen förstår man att andras förväntningar blivit ett ok att bära.

Men även dokumentären, vars syfte väl är att skildra en annan sida av Silvana Imam, har lagt sitt fokus på privatpersonen och aktivisten.

I en av filmens scener står det nykära paret på en balkong och röker.

Silvana Imam säger att hon älskar Beatrice Elis musik för att den är tydligt lesbisk men i grund och botten bara grym musik.

Det hade varit intressant – och mer överraskande – om dokumentärfilmarna tagit fasta på det och skruvat ned pamflettkänslan.

Men världen har väl inte riktigt vaknat för en sådan film än.