”Titta, vi tillhör också det här samhället!

UR:s nya programserie Melanin är den första som gjorts om hur det är att vara ung och afrosvensk. Ofta är det en kamp mot stereotypa bilder och rasism, något som programmets producenter hoppas kunna skapa diskussion om.

”En skola i kränkthet och offerkultur”, skriver Expressens ledarskribent Naomi Abramowicz om UR:s nya program Melanin. Debatten är igång, precis som önskat. Melanins inslagsproducenter, 22-åriga Aida Wondimu och 27-åriga Azaa Ahmed, har båda bakgrund inom film och tv. Azaa Ahmed har även en universitetsutbildning inom mänskliga rättigheter.

Uttrycket må vara klichéartat, men det syns och hörs att de båda brinner för sitt program när vi ses några dagar innan premiären på ett café i närheten av TV-huset i Stockholm.

Melanin ska fungera som en knuff framåt i det offentliga samtalet, hoppas de båda. Att man börjar prata, reflektera över hur det ser ut, inte bara för svarta, utan för alla grupper som representeras fördomsfullt eller osynliggörs.

– Melanin har gjorts för att det behövs en rättvis representation av afrosvenskar, av svarta. Och det finns ett extremt behov av att inspirera unga afrosvenskar, eftersom den gruppen är en av de mest missgynnade i det svenska samhället. Vi behöver både inspirera och lära ut varför det ser ut som det gör, säger Azaa Ahmed.

Rasism berör alla och det är viktigt att inkludera fler i det offentliga samtalet, särskilt ungdomar, tycker Azaa Ahmed och Aida Wondimu. Ungdomarna måste få känna att de är lika delaktiga i diskussionen som alla andra och för det behöver de verktyg. De kan delvis Melanin ge dem, hoppas de.

– Läser man Afrofobirapporten från 2014 ser man att afrosvenskar är en av de mest utsatta grupperna när det gäller till exempel hatbrott. Diskussionen om rasism måste ständigt hållas, men när den gör det är det oftast i akademiska rum, begreppen är svåra att förstå och väldigt få ungdomar kan ta till sig det, säger Aida Wondimu.

Den primära målgruppen för programserien är unga afrosvenskar, men den har något att ge alla grupper, säger Azaa Ahmed och Aida Wondimu.

– Vi tror alla kan lära sig av den. Den ger en snabb och klar bakgrundsbild till varför det ser ut som det gör. Alla som är öppna för att bredda sitt perspektiv och delta i den här diskussionen, men från en ny vinkel, kan få ut något av Melanin. För nu pratar vi med afrosvenskar, inte till dem eller för dem, säger Aida Wondimu. 

Ungdomar är ofta redan öppna till sinnet och formbara. Behöver inte de äldre tittarna en serie som Melanin mer?

– Vi kände att det främst är ungdomar som behöver serien. Vi ställde viktiga frågor som vart är ungdomarna på väg i samhället och hur påverkas deras vardag av rasism? Som vuxen kan man ju översätta det som händer ungdomar i till exempel skolan till sin arbetsplats, säger Azaa Ahmed.

– Och ungdomar vet inte alltid vad de har för rättigheter, vilket är jätteviktigt att de gör. Vi vill stärka dem med Melanin, säger Aida Wondimu.

Innehållet i de sex avsnitten togs fram utifrån samtal med ungdomar i olika referensgrupper. De ville ta sig in i deras vardag, förstå vilka diskussioner som förs där ungdomarna själva befinner sig. Det är ofta stora ämnen som identitet och kärlek. Och just identitetsskapandet blir ofta problematiskt när det sprids en stereotyp bild av afrosvenskar i media och i samhället i stort, säger Azaa Ahmed och Aida Wondimu.

– Är man ung afrosvensk och ställer sig frågan ”Vem är jag?” samtidigt som man konstant får se negativa stereotypa bilder av svarta kan det bli förvirrande. Är jag den här personen som visas upp för mig, även om jag inte känner igen mig i den? säger Azaa Ahmed.

Till Melanin har Aizaa Ahmed och Aida Wondimu velat hitta inspirerande afrosvenskar, som har bestämt sig för att hitta sin egenmakt. Som Nora i avsnittet om identitet, som startade poddcasten Arga flickor för att kunna prata om det självhat som hon haft under sin uppväxt. Hon såg aldrig någon som liknade henne, eller som representerade henne.

– Jag tror att många kan känna så, afrosvensk eller inte, att det finns en mall du ska passa in i och leva upp till, men att det inte känns bekvämt. Det är de ifrågasättandena vi jobbar med i programmet, säger Azaa Ahmed.

– Det blir ju en identitetskris. Antingen måste man trycka in sig själv i en mall av hur man borde vara eller så måste man sky sin egen svarthet, för att undvika att bli som mallen, fyller Aida Wondimu i.

Har media ett ansvar för mallen ni pratar om?
– Ett enormt stort ansvar! Media matar oss med en bild av afrosvenskar hela tiden och fortsätter att reproducera den. Ibland nyanseras bilden, men det är något som alltid blir kvar och skaver. Och det behöver inte alltid vara felrepresentation, det kan lika väl vara bristen på representation, säger Aida Wondimu.

– Public service har ju ett speglingsuppdrag. Man ska representera alla grupper i samhället, men jag tror att det finns många grupper som känner sig extremt missgynnade i dag och det måste man jobba på att förändra, säger Azaa Ahmed.

Men är just afrosvenskar särskilt utsatta?
– Ja, det tror jag. Man har en väldigt stereotyp bild av svarta i västerländsk media, som är ett resultat av slaveriet och kolonialismen, där man har försökt avhumanisera den svarta personen. Men det finns såklart andra grupper som också missgynnas, säger Azaa Ahmed.

Osynliggörandet av afrosvenskar har under arbetet med Melanin fått en konkret inramning på den egna arbetsplatsen på UR. Aida Wondimu har ibland drabbats av en absurd känsla av att gå runt i korridorerna, se sig omkring och inte hitta en enda person som ser ut som hon.

– Det är så här det ser ut i samhället. När man först tittar på vem det är som representeras på TV, och sedan själv ser hur det ser ut i TV-huset, då förstår man ju varför det brister. Vi människor är ju vana att spegla det vi är bekanta och bekväma med. Är redaktionen homogen ifrågasätts inte de bilder som visas, säger Azaa Ahmed.

Aida Wondimu och Azaa Ahmed pratar mycket om vikten att se andra svarta lyckas, att se förebilder och handlingskraftiga personer som inte låter sig reduceras till offer. Det är också därför varje avsnitt avlutas med att en känd person delar med sig av råd till sig själv som ung.

– Vi ville dels visa upp en nyanserad bild av de här kändisarna, och dels låta ungdomarna se någon som talar till sig själv, men samtidigt till dem. De behöver se förebilder! Som kan få dem att känna att de också kan uppnå något. ”Kolla, hon är kulturminister – jag kan också bli det!”, säger Aida Wondimu och syftar på Alice Bah Kuhnke som är med i ett av avsnitten.

Hur tänker ni kring platsannonsen som UR la ut inför det här programmet? Man sökte en afrosvensk inslagsproducent, men annonsen fälldes sedan av DO.
– Annonsen skrevs, den blev fälld. Jag kan inte ha en åsikt om det, det var det som hände. Men jag tyckte annonsen var uppfriskande, för den visade också att någon hade sett ett problem och ville testa ett nytt tillvägagångssätt. För mig signalerade det att nu är det någon som inte bara står och pratar, utan faktiskt prövar något nytt, säger Aida Wondimu.

– Jag hade aldrig sökt någon tjänst på UR om det inte vore för den annonsen. Tidigare hade jag aldrig sett TV-huset som en plats som välkomnade mig och det var så sjukt skönt att se att någon talade direkt till mig. Nu är jag viktig här. Och det var skönt att slippa diskussionen om hur svårt det är att hitta någon, utan man gjorde bara. Sen blev det fel, man gjorde om annonsen, men man försökte faktiskt komma någonstans och ha ett bredare perspektiv. Och det måste public service ha, säger Azaa Ahmed.

Både Aizaa Ahmed och Aida Wondimu lyfter vikten av att medvetet jobba med rekrytering. Både SVT och TV4 till exempel säger att de vet att det är ett problem med homogenitet och att de jobbar hårt med att förändra det, men om det nuvarande rekryteringssystemet inte fungerar kanske man ska ändra på hur man rekryterar, säger Aida Wondimu. Azaa Ahmed håller med och lägger till att det särskilt behövs en breddad rekrytering på chefsnivå om det någonsin ska bli en förändring.

– Svarta personer, och andra som inte syns, behövs inte bara framför kameran, de behövs också bakom. Det måste vara blandat överallt. Och de som är framför kameran, vad får de vara? Är de experter, akademiker, läkare? Eller är de gärningsmän, offer, flyktingar. Hur får man synas och vilka rum får man tillträde till, säger Aida Wondimu.

Om det är förändring ni är ute efter – hur borde UR undvika att Melanin blir en engångsgrej, att programmet bara blir något att pricka av i mångfaldsprotokollet?
– Jag tror åter det handlar om rekrytering. Om man har en helvit redaktion – vilka perspektiv och vilka historier kommer lyftas då? Det gäller alla homogena grupper, säger Aida Wondimu.

– Ifrågasätt idéerna på redaktionsmötena, våga vara öppen och se problemet med homogeniteten. Jag hoppas förändringen är på väg och att det kommer fler program som Melanin, för alla andra grupper som inte heller syns. Man behöver program som visar att ”Titta, vi tillhör också det här samhället!”, säger Azaa Ahmed.

Här finns länk till alla avsnitt.