Föreningslivet. Det är till stor del vad Sverige är byggt utav.

Människor som engagerar sig i olika föreningar. Fackföreningen eller idrottsföreningen, engagemanget är detsamma.

Mycket handlar om ideellt arbete, att sitta på möten under kvällstid eller åka på en bortamatch tidigt en söndag morgon. En av pusselbitarna för att ge livet mening, och för att få Sverige att fungera. 

Två riktiga föreningsmänniskor är Sven Höckert i Brunflo och Mathias Hansson i Piteå. Båda engagerade i Elektrikerförbundet – och i varsitt tjejhockeylag. 

Skridskoskär mot isen, en snabb vändning så isflagor slås upp, puckar som slås, klubbor som möts. I den kyliga Klanghallen i Brunflo ekar ljuden från kvällens träning. På isen befinner sig Brunflos F10 och F12, under ledning av Sven Höckert. 

– Såja, bra! Bromsa, kör, bromsa, bromsa, kör! Bromsa, kör… bra! Sven Höckert instruerar tjejerna på isen.

Lägga sig platt på isen

En av övningarna innebär att tjejerna ställer sig på rad där den som är längst bak ska ta fart och sedan lägga sig platt på isen och glida genom de övrigas ben.

Det är en svår övning, flera ramlar omkull, men Sven Höckert ger inte upp. Han visar det istället själv, tar sats och lägger sig på mage, så han glider igenom flickornas ben.

Att vara tränare i ett lag med åtta-tioåringar innebär inte bara att lära ut hockey, det innebär även att i viss mån vara pedagog, kurator, medmänniska. 

– Den skillnad jag har märkt är att tjejer alltid vill göra allting rätt, jämfört mot killarna som kan glädjas en hel träning åt en bra passning. För en tjej kan en dålig passning göra att hela träningen blir förstörd, säger Sven Höckert efter att han tröstat en av tjejerna i laget. 

Precis som för många andra barnidrottsledare började Sven Höckerts engagemang med att hans barn började med sporten. 

– Då var min äldsta i tioårsåldern, jag ställde upp när det behövdes. Sedan blev jag lagledare. Ingen annan ville, och jag var ju ändå alltid där, säger han och tillägger:

– Jag har det från när jag var liten, mina föräldrar var föreningsmänniskor och ställde upp jättemycket för mig och mina intressen.

”Facket är också en förening”

Han säger att det inte var svårt för honom att göra valet att engagera sig i dotterns intresse, trots att han inte var någon van hockeyspelare.

Skridskor kunde han dock åka, han höll på med hockeybockey och bandy när han var ung.

– Idrotter som hockey, bandy och fotboll byggs av föreningar, facket är också en förening. I dag är det vanligt att man tänker att ”någon annan ska”, men om inte jag hade börjat engagera mig så hade inte min dotter haft något lag. 

När Sven Höckert till slut lämnar ishallen denna tisdagskväll är det inte bara efter träningen på isen, utan även efter många hälsningar och småprat med föräldrar och spelare.

En mycket viktig beståndsdel i att vara en del av en förening. 

SDHL-tjejer till Piteå

53 mil norrut, i Nolia ishall i Piteå, sitter Mathias Hansson vid ett bord utanför F12-s omklädningsrum. Tjejerna är spralliga och åker runt på sina inlines i stället för att byta om. 

– Byt om nu, försöker Mathias Hansson övertala de unga spelarna.

Han tillägger: 

– Det kommer SDHL-tjejer i dag. 

Nu får han till slut respons. 

– Va? Vilka Lule-spelare kommer?

Mattias Hansson kollar sin telefon och svarar:

– Nr 17 och 77.

– Mina favvospelare!, säger en av tjejerna. 

– Gå och byt om nu, allvarligt!, Mathias Hansson höjer rösten.

– De kommer till oss?!, tjejerna är än mer spralliga nu. 

Till slut rullar de in i omklädningsrummet och börjar byta om. Mathias Hansson vänder sig till undertecknad och fotografen:

– Onsdagar är värst, alltså när det gäller för dem att vara ombytta och klara i tid. 

Munksund-Skuthamns SK

Det var för omkring fem år sedan som Mathias Hansson började engagera sig i Munksund-Skuthamns SK.

Hans äldsta dotter hade fått ett personligt brev om att hon var välkommen på skridskoskola. 

– Då blev hon intresserad. Jag var inte med på isen första året, men ville gärna vara med och leka när jag ändå var på plats. Så efter ett år klev jag in som tränare. Det är alltid brist på ledare, och det gör inget om det är fler på isen, berättar Mathias Hansson.

Väl ombytta och ute på isen samlas så MSSK F-12 runt sina tränare.

Den här kvällen är alltså två SDHL-spelare, den högsta ligan på damsidan, på plats för att hålla i en del av övningarna. Det är en stor grej för de yngre spelarna.

Förebilder att se upp till. Det finns spelare i de yngre laget som redan pratar om att söka till hockeygymnasium.

Det är inte längre något uppseendeväckande med tjejer som spelar hockey, inte heller måste de spela med killarna. Nu har unga tjejhockeyspelare egna förebilder att se upp till. 

Svenska och engelska blandas

På isen blandas svenska och engelska, då en av SDHL-spelarna är från Kanada. De yngre spelarna från Munksund-Skuthamns SK lyssnar uppmärksamt och följer de äldre spelarnas instruktioner. 

Mathias Hansson ställer upp för fotografering vid sargen. Han berättar att nu har även mellandottern börjat spela hockey i klubben.

Han är tränare även för hennes lag. Det blir sex träningar i veckan, plus matcher. 

På frågan hur han hinner med, svarar han:

– Vad skulle jag gjort annars? Jag hade kanske kunnat jobba mer, läst mer arbetsrätt eller nåt. Men det här är fantastiskt kul. Man får också lära sig så mycket. Det finns en del likheter med mitt jobb som ombudsman i en fackförening och att vara tränare i en idrottsförening. Aktivt ledarskap, vara pedagogisk och sådana saker.

– Man lär sig åt båda håll, det hänger ihop på ett sätt. Fackföreningar och idrottsföreningar, det är möten, protokoll och väldigt närbesläktat med arbetarrörelsen.