Regeringens bidragstak handlar om att göra fattiga barn ännu fattigare
Regeringens utredning om ett bidragstak är klar – men förslaget kan bryta mot lagen, skriver Arbetets politiska redaktör.

I går kom den så – utredningen om hur regeringen och SD:s dröm om ett bidragstak ska bli verklighet.
Kronan i den kristerssonska arbetslinjens skapelse ska äntligen komma på plats.
De horder av latoxar och slöfockar som drar runt och inte gör rätt för sig (Moderaterna räknar in studerande, sjuka, ofrivilligt deltidsarbetande, gigjobbare, timmisar, föräldralediga och tillfälligt arbetssökande för att det ska kännas riktigt läskigt) ska få lära sig veta hut.
Det ska alltid vara lönsammare att arbeta än att leva på bidrag. Och vägen dit är alltså ett bidragstak.
Enligt utredningens förslag ska summan av bidrag som ett hushåll kan få aldrig överstiga 80 procent av vad man skulle ha fått i lön vid ett arbete på 22 000 kronor.
Ökar risken för kriminalitet
Men utredaren själv, Maria Hemström Hemmingsson, är orolig för vad hon tagit fram. Förslaget kan nämligen bryta mot lagen.
– Det är teoretiskt fullt möjligt att utforma ett sådant här förslag, men modellen har väldigt stora effekter, framför allt för barnfamiljer, och den är i förlängningen inte förenlig med barnkonventionen, säger hon.
Hemström Hemmingsson varnar dessutom för att stora barnfamiljer, som skulle få sitt bistånd halverat, kan få svårt att ens klara det mest grundläggande – mat på bordet, tak över huvudet och kläder till barnen. Dessutom ökar risken för segregation och kriminalitet.
Liknande kritik har hörts förr.
Tror någon att Ulf Kristersson, Johan Pehrson, Jimmie Åkesson eller Ebba Busch bryr sig?
Bidragstaket är ju bara den senaste varianten av högerns idé att arbetslöshet i huvudsak beror på att det går att leva för bra på a-kassa, sjukersättning eller socialbidrag.
Utdömt resonemang
Det är samma gamla repressiva moderatpolitik men anpassad till en tid där det är Sverigedemokraterna som bestämmer vilken grupp som ska pekas ut som mest klandervärd. På Reinfeldts tid var det kommunalare som slitit ut sig på jobbet. Nu är det kvinnor som invandrat från Östafrika.
Det är ingen slump att arbetsmarknadsminister Mats Persson nyligen vevade om att ”somalier möts av bidrag i stället för krav”.
Men precis som förr kommer långt fler än de utpekade grupperna att drabbas när det alltid ska ”löna sig” att ta ett jobb – oavsett hur kass lönen är.
I somras dömde Finanspolitiska rådet ut slika resonemang. Helt enkelt eftersom det inte finns någon brist på ”ekonomiska incitament” i arbetslöshetsbekämpningen.
Det ska göra ont
Ersättningarna från trygghetssystemen är redan usla. Och ett bidragstak är egentligen överflödigt eftersom det inte går att stapla ersättningar på varandra, som regeringen låtsas.
”Vår analys tyder på att problem med matchning, bristande produktivitet och information är viktigare förklaringar till den outnyttjade arbetskraften”, skrev rådet.
Det där hade kunnat vara en politisk utgångspunkt för hur man får folk att jobba i stället för att lyfta bidrag.
Men nej.
I borgerlig arbetsmarknadspolitik spelar det ingen roll om kuren biter eller ej.
Det viktiga är att den gör ont.