En regeringskoalition mellan Moderaterna och Socialdemokraterna är helt utesluten

En ny undersökning från Demoskop visar att 45 procent av Moderaternas väljare är ganska eller mycket positiva till att en så kallad stor koalition bildas, alltså en regering som består av Moderaterna och Socialdemokraterna.

Även många socialdemokratiska väljare lockas av idén. Hela 40 procent kan tänka sig en koalition mellan S och M.

Idén väcks då och då och det har ju tidvis fungerat i andra europeiska länder.

Men för Sverige i dag är det naturligtvis fullständigt uteslutet.

Mer än var femte kommun styrs i dag visserligen av S och M tillsammans i någon form. Efter valet 2022 har sådana samarbeten också blivit vanligare.

Men det är stor skillnad på kommunalpolitik och rikspolitik.

Framgångsrik modell

I regioner och kommuner krävs och finns ofta en övergripande samsyn.

Politikens ramar spikas dock av riksdagens majoritet. Och där är samsynen i dag så gott som obefintlig.

För att förstå varför måste vi ge oss ut på arbetsmarknaden.

Grundförutsättningen för ett samstyre mellan M och S är att maktbalansen på arbetsmarknaden hålls i någorlunda jämvikt.

Denna maktbalans har varit grunden i ”den svenska modellen” som har vårdats och putsats i varje löneförhandling alltsedan fack och arbetsgivare skrev under Saltsjöbadsavtalet 1938.

Enligt modellen ska parterna själva komma överens om löner och villkor. Arbetsgivaren förbinder sig att hålla överenskomna löner och villkor och de anställda förbinder sig att inte strejka.

Modellen har lyfts som framgångsrik. Sveriges konkurrenskraft har stärkts och lönerna har ökat.

Tryggheten försvann

Modellen har också blockerat ut osund konkurrens från tvivelaktiga företag, något som även arbetsgivarna – och Moderaterna – har uppskattat.

Allt förändrades dock när arbetsgivarna Svenskt Näringsliv började kräva politiska förändringar för att vältra över mer av systemets ekonomiska risker på arbetstagarna.

Tidigare hade företagsägarna fått större del av vinsten men också tagit förluster i tider av nedgång. 

Under tider av nedgång skulle nu de anställda ta smällen genom högre arbetslöshet och sämre understöd – något som också pressade ned lönekraven. Under tider av uppgång skulle dock företagsägarna ohindrat kunna öka sina vinster. 

De anställda blev ekonomins dragspel. Deras trygghet försvann.

Det här var en förändring som var dikterad av arbetsgivarna men den skulle vara omöjlig att genomföra utan politiskt stöd – från Moderaterna.

Den stora omläggningen kom under Alliansens styre efter valet 2006.

Ingenting finns kvar

2008 släppte regeringen de flesta regler på arbetsmarknaden och vi fick läsa om människor som lurats hit till hägrande jobb, men som bara fått en bråkdel av den lön som utlovats, och som gavs jobb till lägre löner än vad som överenskommits.

Allt detta var plötsligt helt lagligt enligt den moderatledda regeringens nya regler.

En och annan arbetsgivare klagade. Den osunda konkurrensen som detta nya system öppnade för slog ju även mot företag som försökte följa överenskommelserna.

För att dämpa kaoset på arbetsmarknaden talades det även under denna tid om en ”stor koalition” mellan S och M. Helt plötsligt fanns det ju en samsyn mellan företagare som blev överkörda av blufföretag och Socialdemokrater som ville ha ”ordning och reda på arbetsmarknaden”.

Någon stor koalition blev det dock aldrig, och i dag finns ingenting kvar av denna linje.

M hade sin chans

Ulf Kristersson och dagens moderater har i stället fortsatt att dumpa tryggheten för Sveriges löntagare, både ekonomiskt, på arbetsmarknaden och i välfärden.

Genom propagandaorganisationer som Timbro driver Svenskt Näringsliv fortsatt på för att ytterligare rasera den svenska modellen.

I regeringsbesluten ger Moderaterna dem sitt fulla stöd.

Så sluta dröm om en stor koalition mellan Moderaterna och Socialdemokraterna.

Moderaterna hade sin chans för 10 – 15 år sedan men lät tillfället passera när kapitalägarnas hunger efter vinster blev större än partiets anständighet.