Kommer hat, tystnad eller politik att avgöra valet 2026?

Både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet kräver nu ministerposter för att stödja en regering efter valet 2026, något som visar att slutspurten till valet närmar sig.

Men vilka förändringar i väljarströmmarna kan partierna påverka?

De flyktiga väljarna, de icke-lojala – hur många är de, och hur kan de fångas?

DN/Ipsos granskning från tidigare i höst förtjänar här större uppmärksamhet.

S och M mest stabila

Hur många som allvarligt kan tänka sig att välja ett annat parti än förstahandsvalet skiljer sig nämligen väldigt mycket från parti till parti.

Vi ser att de mest stabila partierna är Socialdemokraterna och Moderaterna. I dessa två partier är andelen som kan tänka sig att rösta på ett annat parti klart lägst, endast 43 procent.

Väljarströmmarna

Så stor andel av väljarna i varje parti (till vänster i grafen) har på allvar funderat att rösta på ett annat parti (siffrorna under den vågräta raden överst.)

Men se på Miljöpartiet. Här kan hela 81 procent av väljarna tänka sig att fly till ett annat parti. Flyktvägen håller sig dock inom det röda blocket – det blir S eller V om MP-väljare ska byta parti.

Frågan blir då istället hur långt Miljöpartiets ledning vill gå med egna krav inom den rödgröna oppositionen utan att riskera att MP-väljare helt enkelt hoppar över till något av de båda andra oppositionspartierna.

De mer rättvisedrivna MP-distrikten ute i landet har nog inte glömt det marknadsliberala nya språkröret Daniel Helldéns närmast hatiska utfall mot Socialdemokraterna i Stockholm under sin tid som borgarråd i huvudstaden.

Vänsterpartiet stärker sin position

Även om Miljöpartiets plats i regeringen är självklar om oppositionen blir störst 2026, vågar därför ingen ännu föra Socialdemokraternas och Miljöpartiets närmanden på tal – inte utan risk att blotta motsättningar.

Liknande oklarheter finns i relationen mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, men här står Vänsterns ledning på fastare mark.

Andrahandsalternativet för Vänsterns väljare är nämligen ännu tydligare. Det är Socialdemokraterna eller Miljöpartiet som en avhoppad Vänsterväljare går till.

Löftet från Vänsterpartiets ledning att kräva ministerposter kan därmed ses som ett tecken till de egna väljarna: Vi kommer att få igenom vår politik, så stanna hos oss.

Kristdemokraternas position är dock fruktansvärt osäker. Partiet uppvisar ett instabilt väljarstöd där 76 procent av KD:s väljare allvarligt kan tänka sig att rösta på ett annat parti.

Kristdemokraternas osäkra framtid

KD har samtidigt misslyckats med att locka till sig nya väljare – detta trots det enorma massmediala intresse som partiledare Ebba Busch lyckats skapa runt falukorv, kärnkraft, djävulstecken och sin egen person.

Enligt andrahandsalternativen har Kristdemokraterna heller inte många stödröster att vänta från Moderaterna. Bara 11 procent av Moderaternas väljare kan överväga att rösta på KD. Däremot kan hela 54 procent av KD:s väljare tänka sig att gå andra vägen och hoppa över till Moderaterna.

För Moderaterna är faktiskt SD ett mer attraktivt andrahandsval. 12 procent av moderatväljarna har övervägt att rösta på SD.

KD kämpar därmed mot låga sympatisiffror som nästan är nere på vad som brukar räknas som KD:s kärnväljare. Därtill bär de på en stor andel flyktbenägna väljare.

Det är uppenbart att falukorv och djävulstecken inte fungerar som signalpolitik. Lika uppenbart är att partiet är i en djup svacka inför valet om två år.

Liberalernas flyktiga väljare

Kritiken mot partiledningen blev än tydligare under KD-dagarna i Örebro 2023. De kristdemokrater som vill fokusera mer på att värna svaga och utsatta fick då återigen ge vika för partiledningens hårdföra och repressiva politik.

Även Liberalerna utmärker sig med att ha nästan lika många flyktbenägna väljare som Kristdemokraterna.

Och även hos Liberalerna är det Moderaterna som är den största mottagaren. Hela 44 procent har övervägt att rösta på Moderaterna – en siffra som speglar Liberalernas oförmåga att skapa en egen politik.

Men inte heller SD är så stabila som de själva gärna ger uttryck för.

Hela 63 procent överväger på allvar att rösta på ett annat parti. Visserligen är det lägre än för övriga Tidöpartier, men ändå 20 procentenheter högre än för de stabila partierna Socialdemokraterna och Moderaterna, som båda hamnar på 43 procent.

SD:s utfästelse att kräva ministerposter om Tidöpartierna får majoritet 2026 kan därför ses som ett sätt att återta den oresonliga “enda vägens politik” som varit partiets signum det senaste decenniet. Det är ett försök att lagom till valet åter ta på sig rollen som de enda sanningssägarna.

Centern splittras av interna strider

Centern är partiet med jämnast andel flyktbenägna väljare i båda blocken – dock, och det är viktigt, med en tydlig övervikt för de rödgröna partierna.

Bilden av Centerpartiet som ett borgerligt parti som längtar tillbaka till tiden med Alliansen har alltså svag bäring.

Som andrahandsval hos Centerns väljare vinner de rödgröna med 44 procent, mot 24 procent för Tidöpartierna.

Det här är naturligtvis intressant mot bakgrund av den senaste tidens interna försök att avsätta partiledare Muharrem Demirok.

Avgångskraven höjdes från personer och organisationer med mer eller mindre tydliga kopplingar till arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv.

Väljarströmmarna visar vägen till valet

Kuppförsöket får därför ses som arbetsgivarnas försök att göra Centerns företagslojala politik ännu mer bunden till arbetsgivarnas politiska krav – på samma sätt som Sveriges arbetsgivarorganisationer tidigare har lyckats insortera Sverigedemokraterna under en arbetsgivarvänlig linje.

Med drygt ett och ett halvt år kvar till valet börjar väljarströmmarna bli riktigt intressanta.

Nu väntar vi bara på att partierna ska börja prata politik.