Gränsen för statlig skatt skrivs upp automatiskt år 2025. Liknande automatiska skydd saknas ofta för låginkomsttagare och välfärdssystem.

I sin höstbudget höjer regeringen brytpunkten för att betala statlig skatt.

Det innebär att gränsen för statlig skatt höjs från 51 000 till 53 000 i månaden och regeringen återgår därmed till den automatiska uppräkning som tidigare varit kutym.

Det här är ett beslut som har accepterats av både höger och vänster.

Alla poängterar hur viktigt det är med en automatisk uppräkning av medborgarnas ekonomiska skyldigheter och rättigheter. Först då säkras både rättvisan och den ekonomiska utvecklingen.

Och visst är det så.

Inget skydd mot inflation

Automatisk uppräkning är ett viktigt sätt att säkra avdrag, bidrag, skatteinkomster och utgifter, både för det offentliga och för medborgarna.

Men någonting skaver väldigt kraftigt när vi jämför med behandlingen av andra stöd och statliga utgiftsposter.

För samtidigt som gränsen för statlig skatt per automatik ska räknas upp så lämnas andra uppräkningar därhän, som stora delar av vårt Socialförsäkringssystemet.

Ändå finns ett automatiskt uppräkningssystem även inom socialförsäkringarna.

Det utgår från det prisbasbelopp som varje år ändras efter inflationen.

Detta gäller till exempel sjukpenning, föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning.

Men tvärs emot vad alla tror är det bara ungefär hälften av våra socialförsäkringar som på detta sätt är skyddade mot inflation och urholkning.

Barnbidrag och grundersättning för föräldraförsäkring är två av de försäkringar som politikerna kan ändra som de vill och som också ständigt blir utsatta för nya beslut.

Ett tydligt exempel är regeringens förlängning av det tillfälliga bostadsbidraget till barnfamiljer.

Rika ska inte behöva betala statlig skatt

Detta bidrag har gått till ekonomiskt utsatta barnfamiljer och har varit på 40 procent av bostadsbidraget. Nästa år sänks det till endast 25 procent, enligt finansminister Elisabeth Svantessons kommande budget för 2025.

Även om inflationen har sjunkit beräknas, enligt regeringen, 100 000 barnfamiljer fortfarande leva i så stor ekonomisk utsatthet att de är berättigade till detta extra bostadsbidrag.

Det extra bidraget borde naturligtvis vara kvar på full nivå så länge den ekonomiska utsattheten är en realitet för en stor del av landets barnfamiljer.

Ser vi till de statliga stöden till vår arbetsmarknad fungerar uppräkningen ännu sämre.

Fjärran är de satsningar på aktiv arbetsmarknadspolitik som den svenska staten gjorde efter 1990-talskrisen.

Det skulle varit befogat om vi nu haft en arbetsmarknad utan arbetslöshet.

Men så är det inte.

I dag är arbetslösheten säsongsrensat på 8,8 procent och fortfarande på väg uppåt. Det är visserligen cirka en procentenhet lägre än den absoluta arbetslöshetstoppen i mitten av 1990-talet.

Men de aktiva arbetsmarknadsinsatserna har rasat till mindre än hälften mot vad de var 1995/96 som andel av BNP.

Samma utveckling ser vi när det gäller arbetslösas inkomstskydd.

Här räcker det inte med en halvering av stödet.

Kommunerna får inte samma stöd

Som andel av BNP är inkomstskyddet för arbetslösa endast en femtedel mot var det var när det var som högst under den ekonomiska krisen på 1990-talet.

Stöden till kommuner och landsting för att säkra vår välfärd följer samma utveckling.

För 2024 menade Sveriges kommuner och regioner att de behövde ett extra statligt tillskott på 25 miljarder kronor för att undvika nedskärningar i välfärden.

Regeringen sköt till 6 miljarder.

Och stora nedskärningar har inte låtit vänta på sig.

Så visst, det är lätt att instämma i att skyldigheter och rättigheter ska säkras genom automatiska upp- eller nedskrivningar så att de hålls på den nivå som en gång beslutats.

Och naturligtvis ska det också gälla uppräkningen av gränsen för statlig skatt.

Men det sticker i ögonen att denna automatik gäller för höginkomsttagare men definitivt inte alltid för ekonomiskt utsatta hushåll.

Ekonomisk politik kan inte vila på att det ska löna sig att vara rik.