Två gånger i mitt liv har jag gråtit på bio.

Den första gången var när jag såg Titanic med Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna. Men jag var sjuk vid tillfället och mina psykologiska försvar nedsatta. Jag är osäker på om det räknas.

Den andra gången jag grät på bio visades Fucking Åmål och året var 1998. Jag minns upplevelsen som ett slag i magen, en intensiv känsla av sympati med filmens huvudkaraktärer Elin och Agnes.

Nu har det gått ett kvartssekel sedan vänsterregissören Lukas Moodyssons mästerverk om klass och kärlek i den dalsländska orten vann publikens och kritikerns hjärtan. Men att se om Fucking Åmål ger inte alls samma känsla. Nu grumlas upplevelsen av filmens klassförakt.

Radhusfamiljen är inte patetisk

Plötsligt inser jag att en progressiv film från en vänsterregissör som gestaltat arbetarklassen som pinsam och förtryckande säger något viktigt om det kvartsekel som har förflutit. Den vänster som ser ned på arbetarklassens visar sig ha en egen idéhistoria.

Agnes är en nördig medelklasstjej utan vänner. Hon är hemligt förälskad i Elin, som kommer från arbetarklassen och har en ensamstående mamma som jobbar natt.

Tillsammans vill de sticka från småstadens tristess och dra till Stockholm. Men Elin känner sig tvingad att anpassa sig till omgivningens förväntningar och sårar Agnes genom att bli ihop med hockeykillen Johan.

Elins mamma Birgitta är ensamstående. Hon röker, bor i lägenhet och är trött. Filmens blick på Birgitta kall. Hon är tragisk, ett hinder för Elins självförverkligande och en illustration av hur hopplöst Åmål är.

I en plågsam scen sitter Elin och hennes mamma i tv-soffan. Elin är uttråkad, Birgitta är uppslukad av det i slutet av 1990-talet omåttligt populära spelprogrammet Bingolotto. Särskilt patetiskt blir det när det framkommer att modern saknar en lott – hon tittar för underhållningsvärdet.

Blicken på Agnes radhusfamilj är varmare. Hennes föräldrar är välmenande men bortkomna. Inte patetiska.

Hockey-Johan är en usel älskare

Fucking Åmål bryter konventionen om hur klass brukar skildras i film. Titanic – som också är en film om klass och kärlek men även innehåller en båtolycka – följs konventionen till punkt och pricka.

Arbetargrabben Jack med hytt under vattenlinjen träffar den aristokratiska Rose från första klass. Tycke uppstår. Arbetarna i tredje klass festar hårt och roar sig. I salongerna där Rose hör hemma är det stelt och livsförnekare. Jack visar sig vara en lysande älskare. När båten sjunker får han inte plats på räddningsplankan och dör.

Moodysson slopar alla troper om de livsbejakande arbetarna. Inte ens klyschan om arbetarmannens förmåga i sängen överlever – hockey-Johan är en usel älskare.

Vänsteridén att arbetarklassen inte är den kraft som kan förändra samhället, utan i stället en reaktionär kraft föddes i akademiska seminarierum långt innan Moodyson började filma.

Enligt embourgeoisement-tesen hade den traditionella arbetarklassen blivit förborgerligad och börjat gynnas av förtrycket. Samhällets underdogs var den nya grejen, inte reaktionära vita arbetare. Enligt filosofer som Michel Foucault fanns potentialen för progressiv politik i stället i periferin, bland de kriminella, trasproletariatet, de utstötta.

Och två tonårstjejer i Åmål.

68-tänket har prövats

Det tog tid innan de akademiska vänsteridéerna – ”68-tänket” – började leta sig ut ur seminarierummen för att bli konst och litteratur. De senaste 25 åren visar ganska övertygande att de har utgjort en katastrof för vänstern. Fokuset på minoriteter möjliggjorde en ny ”vanligt folk”-identitet för de grupper som ratades. Den radikala högern såg sin möjlighet och tog den. Resten är historia. En dyster historia.

Fucking Åmål är ett stycke briljant filmhantverk. Berättandet är ekonomiskt och effektivt, skådespelarinsatserna lysande och musiken väl vald. Men jag gråter inte andra gången jag ser den. Den stereotypa och nedlåtande gestaltningen av Birgitta kommer i vägen.

Jag är övertygad om att det idéinnehåll som varken jag eller recensenterna reagerade på 1998 hade föranlett reaktioner om filmen kom i dag. ”68-tänket” har prövats, blivit synligt och kritiserats.

Det har varit en dyrköpt insikt, men nu är vi redo för bättre idéer.

Joel Stade är fristående kolumnist på Arbetets ledarsida. Läs alla hans kolumner här.