Det är den 28 juni 2024 och sjuksköterskornas strejk har precis avblåsts, och under tiden har de blivit anklagade för att strejken varit patientosäker.

Men vården har varit patientosäkert i många år, i årtionden till och med!

Förr hann personalen mer

Låt oss spola tillbaka till mitten av 1980-talet. Platsen är länssjukhuset i Boden i Norrbotten. Jag är då drygt 20 år och har varit sjuk i ungefär 10 år. Jag opereras ofta på grund av min sjukdom, så sjuksköterskorna känner mig väl, då jag återkommer flera gånger om året.

Vi pratar om allt möjlig, för på den tiden fanns det faktiskt tid för att prata om mer än om sina krämpor.

En sjuksköterska berättar att de har så dåliga löner. Jag är fackligt aktiv, så detta är något som intresserar mig. Hon och hennes kollegor försöker löneförhandla med landstinget, men arbetsgivaren tänker inte ge en enda krona mer i plånboken till sjuksköterskorna.

Bemanningsföretagen gör entré

Hon säger då att de är många som funderar på att säga upp sig och börja jobba på ett bemanningsföretag som just startat upp och som säljer tjänster till landstinget.

För mig var det ett märkligt resonemang, alltså inte av sjuksköterskorna, utan av landstinget. Bemanningsföretaget kunde erbjuda den lön som sjuksköterskorna ansåg sig vara värda, och de fick dessutom välja hur de ville jobba.

Landstinget behövde såklart personalen, så de betalar de högre kostnaderna för att få in personal, plus att bemanningsföretaget skulle ha lite vinst också. Priset landstinget betalade blev långt över den summa som sjuksköterskorna begärt i sina lönekrav.

Trött personal överger vården

Det var alltså här det började.

Våra skattepengar började bekosta bemanningsföretagens vinster och våra pengar gick inte enbart till sjukvården. Pengar som kunde ha belönat sjuksköterskorna med högre löner, men också pengar som kunnat användas till kompetensutveckling för dem, mer personal osv.

Under åren har antalet sängplatser minskat. Men det är faktiskt inte fysiska sängar, eller sjuksalar som det är brist på. Det är personalen som saknas för att kunna belägga platserna.

Alla sjuksköterskor som sa upp sig gick inte till bemanningsföretag, eller tog jobb i det rika Norge. Många av dem slutade jobba inom vården helt. Det var tiotusentals sjuksköterskor som lämnade vården under 00-talet. De orkade inte. De fick inte styra över sina arbetsförhållanden, som arbetstider, lön och så vidare.

Mer slit för färre sjuksköterskor

Ju färre sjuksköterskorna blev, desto mer fick de som stannade kvar i vården slita, för svenska folket har inte blivit mindre sjuka. Vårdköerna växer, och det är på grund av personalbrist. Inte brist på sängar. Det står tomma salar och sängar överallt på alla sjukhus i Sverige.

Nu så här nästan 40 år senare, 2024, så har det hyvlats och skurits ner så mycket att det som finns kvar av sjukvården är knappt livsuppehållande. Sjuksköterskorna jobbar ständig övertid, på grund av att de inte har tillräcklig med personal. Redan innan epidemin så kunde sjuksköterskor på operation jobba 17-timmarsskift. 

Det blev inte bättre efter pandemin.

Hur utvilad och pigg är personalen efter ett så långt skift? Skulle du våga lägga dig under kniven timme 16 av dessa 17 timmar? Hur bra kontinuitet blir det på en vårdavdelning när du som sjuksköterska får nya arbetskamrater när du går på ett nytt skift?

Drabbar patientsäkerheten

Att du som fast personal måste lära upp människor som kommer från ett bemanningsföretag, för att du ska få avlastning. Det är väl snarare en ytterligare belastning för sjuksköterskorna, merjobb och mindre tid för patienterna.

Jobbet flyter på dåligt och fler och fler mår sämre och måste sjukskriva sig, eller sluta jobba helt inom vården.

Men sjukhusledningar, regionledningar och politiker tycks inte anse att den tunga arbetsbördan är patientosäker, så länge de själva minskar på personalantalet. Det blir tydligen bara patientosäkert när sjuksköterskorna fått nog och vill strejka.

Regionerna har inte råd

Nu ska personalen dessutom bli ännu färre när regionerna måste spara ytterligare.

Därför måste det ske ett systemskifte inom sjukvården. Regionerna vill säkert vara bra arbetsgivare, men de har inte råd, för de måste spara, då det är dyrt att driva vård med så mycket onödiga kostnader, som de inte kan undvika på grund av att de tvingas köpa in bemanning utifrån.

Det är därför det krävs satsningar från regeringshåll, de kan inte slå bort problemet och säga att det inte är någon kris. Men 20 miljarder behövs för att behålla den vård vi har idag (som inte är frisk). Detta är pengar som inte finns.

Gjort 400 operationer

Egentligen behövs det minst dubbelt så mycket pengar för att komma ur hyrpersonalfällan. För att anställa fast personal, öka kompetensen och för att återupprätta förtroendet som en bra arbetsgivare på en arbetsplats där folk vill stanna kvar.

Idag är personalomsättningen oroväckande stor.

Jag som har ungefär 400 operationer under bältet sedan jag blev sjuk som elvaåring har sett förfallet på nära håll då jag opereras fyra gånger per år. För 20 år sedan träffade jag samma personal. Numera träffar jag inte samma sjuksköterskor vid varje operation. Det är inte okej.

Det räcker nu, det är dags att bota den sjuka sjukvården!

  • Petra Hall
    sjukpensionär, Piteå