En stor fråga på LO-kongressen väntas bli arbetstidsförkortning.

Ska LO verka för en lagstiftning om kortare arbetstid eller ska det ske avtalsvägen?

Eller ska LO hellre prioritera bra arbetsmiljö och säkerhet före kortare arbetstid?

Arbetsgivarens syn är dock glasklar.

Genom en lavin av domedagsartiklar sprider Svenskt Näringsliv och deras sidoorganisation Timbro bilden av att vi alla blir utfattiga om vi kortar arbetstiden.

Men det verkliga skälet är ett helt annat.

Se på grafen här ovan.

Grafen visar BNP-utvecklingen och löneutvecklingen sedan 1980 i USA.

Före 1980 följde löneutvecklingen ganska väl BNP-utvecklingen.

Efter 1980 följer i stället företagens vinstandel BNP-utvecklingen. Löneutvecklingen har kraftigt sackat efter.

Mönstret är snarlikt för hela västvärlden, även om löntagare i Sverige har klarat sina löner betydligt bättre än övriga västländer.

Att Svenskt Näringsliv och den konservativa regeringen vill sänka skatten så att mer av BNP-ökningen i stället kan läggas på ökade vinster till företagsägarna vet vi sedan länge.

Timbros vulgärpropaganda

När nu kraven på kortare arbetstid hörs ser Svenskt Näringsliv det reflexmässigt som ett hot mot de egna vinsterna.

Förbättringar för arbetstagarna har dock historiskt sett alltid tvingat fram högre produktivitet och mer konkurrenskraftiga företag.

Det vill säga tvärs emot Svenskt Näringslivs och Timbros vulgärpropaganda.

Om vi ska använda vår ökade BNP till bättre sjukvård och övrig välfärd, bättre säkerhet på arbetsplatserna, höjda löner, bättre a-kassa eller kortare arbetstid – eller allting i olika mått – kan diskuteras.

Allt handlar dock ytterst om den vanliga kampen på arbetsmarknaden – det vill säga den politiska och fackliga kampen om hur värdet av det vi alla tillsammans producerar ska fördelas.

Vad vi med ovanstående graf borde kunna se som synnerligen onödigt är att öka de allt fler superrika företagsägarnas andel av produktionsvärdet.