När jag berättar om Sverige för kollegor i utlandet eller på semester så berättar jag alltid om IFK Göteborg. Jag berättar stolt om att vi är det enda nordiska laget som vunnit inte bara en, utan två, titlar i Europa.

Jag visar upp bilder och filmer på svensk läktarkultur. Jag berättar om våra framgångar på 90-talet, och kan stolt visa upp Champions League-loggan, där mitt blåvitt representerar en av de åtta stjärnorna i bollen. 

Inte sällan kan jag malligt säga till de som följer lag som Manchester City, Real Madrid eller Liverpool att de såklart kan gå och vinna Champions League, men vi startade turneringen.

Står för något annat

Idag är det längesen vi var ett lag som konkurrerade om SM-guldet varje år och spelade i Europa. År av nedflyttningsstrider, ekonomisk kräftgång och ruljangs på i princip varje position i den sportsliga ledningen har fått en del att vilja glömma de gamla framgångarna och det förflutna, för att på så sätt på nytt försöka nå sportslig framgång. Att förväntas överprestera under press är tufft, och att leva upp till gamla glansdagar kan kännas nästintill omöjligt.

Så när jag nu berättar om IFK Göteborg, eller egentligen hela den svenska fotbollen, finns det nu mer än det förflutna att vara stolt över. Det handlar om att vi står för något annat.

Överallt i Europa och världen så ser jag en utveckling inom fotbollen som jag föraktar djupt. Diktaturer som köper upp eller sponsrar storklubbar för att legitimera sina intressen. Premier League-vinnande klubbar som anklagas för att bryta mot ekonomiska regelverk. VM i Qatar med tusentals döda migrantarbetare.

Korkade miljardärer

I Allsvenskan har vi stått hyfsat skonade mot den utveckling som förpestar sporten runtom i världen. Tack vare 51-procentsregeln har vi sluppit korkade miljardärer som ska leka Football Manager med våra föreningar.

Det gör att vi gemensamt är med och bestämmer över utvecklingen i våra föreningar och i svensk fotboll. Det har också gjort att vi hittills har sluppit det som så många har hatat när det införts i den internationella fotbollen. Det vill säga VAR.

Det gör det omöjligt att fira ett mål på läktaren, eftersom du inte vet om det kommer bli bortdömt

VAR är ett domarsystem med videodomare som ska vara till hjälp vid svårbedömda situationer. Syftet är att det ska bli så många korrekta domslut som möjligt. Men systemet har problem.

De spontana känslorna försvinner. Det gör det omöjligt att fira ett mål på läktaren, eftersom du inte vet om det kommer bli bortdömt.

Dessutom verkar det inte alls leda till mindre diskutabla situationer. Det räcker med att slå på en studio kring valfri Premier League-omgång för att se varje VAR-beslut dissekeras i detalj.

Tydlig majoritet mot VAR

Så för två år sen på IFK Göteborgs årsmöte röstade jag för en motion som handlade om att IFK Göteborg ska verka aktivt emot ett införande av VAR. Det gjorde 302 andra medlemmar också, och tillsammans vann vi mot styrelsen som hade yrkat avslag på motionen.

Samma sak gjorde medlemmar i 19 av 32 elitklubbar. Det gör att det alltså finns en tydlig majoritet mot att införa systemet.

Därför var det ganska häpnadsväckande när Svenska Fotbollförbundets ordförande, Fredrik Reinfeldt, bestämde sig för att förstöra midsommarhelgen med sin medverkan i SVT-programmet “I huvudet på Fredrik Reinfeldt”.

Där kom han ut som VAR-förespråkare och verkar vilja implementera systemet i Sverige med argumenten att det skulle göra domaryrket mer attraktivt (ärligt talat, vem bryr sig?) och att det skulle förbättra talangutvecklingen (tror han verkligen att 14-åringar kommer få använda VAR när systemet skulle kosta upp mot 65 000 kronor per match i Allsvenskan?)

Loska i ansiktet

Vi supportrar som engagerat oss i frågan och röstat på årsmöten? Vi avfärdades som några få. Ett antidemokratiskt uttalande från SvFF:s ordförande. Ett rejält övertramp som lämnar en bitter eftersmak. 

Trots att Fredrik Reinfeldt, i samband med att han blev valberedningens förslag, uttryckt att 51-procentsregeln är ett sätt att respektera folkrörelse-Sverige genom medlemsdemokrati. 

Hans uttalanden var allt annat än att respektera just medlemsdemokratin. Det var en loska i ansiktet på oss som går på årsmöten och engagerar sig.

Känslomässig digerdöd

Det bästa jag vet är att ta trapporna upp på Gamla Ullevi och ställa mig på ståplatsläktaren med tusentals andra som vill sjunga fram Änglarna till tre poäng. Att få krama om mina vänner, skrika rakt ut när vi gjort mål och höra när vår ganska töntiga måljingel ”Heja Blåvitt” drar igång. Det är inget som kan liknas vid någon hobby, det är mitt liv.

Vi kring IFK Göteborg har inte haft många anledningar att fira den här säsongen. Den där töntiga måljingeln har dragit igång allt för sällan, och nu handlar resten av säsongen om överlevnad. Men jag skulle hellre ta att ett felaktigt domslut kastade oss ner i Superettan, än att tvingas genomlida matcher med den känslomässiga digerdöd som VAR innebär.

Den fotboll jag älskar och lever för står långt ifrån SvFF-ordförandens vision. Den bygger på respekt för medlemsdemokrati och att lyssna på de som berörs av VAR, det vill säga supportrarna. För låt oss vara tydliga med det: Utan dem, ingen svensk fotboll.

Reinfeldt måste backa och be om ursäkt, eller avgå.

  • Elsa Alm
    Fotbollssupporter och Ungsekreterare på LO