Ulf Kristersson blev statsminister med hjälp av Rasmus Paludan och Chang Frick
Krisen efter koranbränningen visar vilket fiasko Ulf Kristersson är, skriver Arbetets politiska redaktör.
– Jag har aldrig sett en sådan avsky mot Sverige som jag ser just nu, och jag har sällan sett avsky mot ett annat land som jag ser just nu.
Så säger Sveriges Radios Mellanöstern-korrespondent Johan Mathias Sommarström till journalisternas fackliga organ.
Det handlar förstås om stämningen i Turkiet. Sedan den högerextreme effektsökaren Rasmus Paludan gjorde sitt inlägg i svensk Nato-debatt – han brände koranen utanför Turkiets ambassad i Stockholm – så har en våg av vrede rullat över världen.
Pakistans premiärminister Shehbaz Sharif kallar koranbränningen oacceptabel, i Indonesien har den svenska ambassadören kallats upp till utrikesdepartementet.
I Irak, Palestina och Jemen har protester mot Sverige genomförts. Samtidigt uppmanar al-Azhar-universitetet i Kairo, sunnimuslimernas högsta lärosäte, till global bojkott mot Sverige.
Ulf Kristerssons Nato-kris i relationen med Turkiet har med ens blivit Ulf Kristerssons kris i relationen med stora delar av den muslimska världen.
”SD borde tacka Paludan”
– Det finns nu krafter i och utanför Sverige som vill förhindra Sverige från att bli Natomedlem. Det finns också provokatörer som vill försämra Sveriges relationer med andra länder, sa Kristersson vid en pressträff i tisdags.
Jo tack. Och vi vet ju vad de heter: Ramus Paludan och Chang Frick.
Paludan brände koranen, Frick betalade demonstrationstillståndet. Och enligt Paludan var det rentav Frick som föreslog att koranbränningen skulle genomföras. Nato skiter herrarna nog i. Men de ville provocera fram en reaktion och nu har de gjort det.
Frick driver sajten Nyheter Idag, men är också programledare på Sverigedemokraternas YouTube-kanal Riks. Tidigare har han jobbat för den ryska propagandakanalen RT.
Paludan lärde vi känna i våras när han turnerade runt i svenska städer och brände koraner.
Våldet som följde i spektaklets spår var så lyckat att SD-veteranen Kent Ekeroth – nu oppositionsråd i Region Dalarna – anser att hans parti borde tacka Paludan. Provokationerna hade nämligen hjälpt till att få bort fokus från Ukraina till ”Sveriges riktiga problem”.
Gör drängtjänst hos SD
De splittrande krafter och provokatörer som statsministern varnar för gör alltså drängtjänst hos riksdagens näst största parti. Och har gjort det länge.
Har Kristersson några synpunkter på det?
Inte då.
– Jag tar fullt ansvar för vad regeringen gör och vad människor i Moderaterna gör. Jag tänker inte kommentera olika anklagelser mellan olika partier och vad andra partier har gjort. Det får de reda ut själva, sa Kristersson till Sydsvenskan i onsdags och lade till:
– Jag lägger mig inte i andra partiers inre angelägenheter.
Klägget kring SD har alltså utlöst en internationell kris – där hotbilden mot svenska medborgare, beskickningar och företag ökar – och statsministern har inget särskilt att säga om det.
I stället har han blivit hunsad av Jimmie Åkesson för att han tar för mycket hänsyn till religiösas känslor.
Kristersson trodde han kunde tämja SD
Saken blir bara begriplig om man förstår vad SD är och hur relationen mellan M och SD faktiskt ser ut.
SD är den parlamentariska manifestationen av det rasistiska samhällsgiftet. Partiet är helt sammanväxt med hatsajter, hetsare och dårfinkar.
Allt detta vet Ulf Kristersson. Men utan SD:s stöd hade han aldrig blivit statsminister. Så han har tigit och kallt räknat med att han skulle förmå tämja provokatörerna och splittrarna.
De senaste dagarna visar att han fullkomligt misslyckats.