Minns ni valrörelsen? Den värsta någonsin, enligt svenska folket som väl sannolikt bara vill glömma och gå vidare. Men Socialdemokraternas tankesmedja Tiden drar sig bedrövligheterna till minnes i en eftervalsanalys som presenterades under onsdagen. 

Valet 2022 var, hävdar Tiden, tillfället då kulturkriget dog. Levnadsomkostnader, energipriser och inflation trumfade värderingskonflikter men det var ändå kulturkrigshögern som vann på det.

Socialdemokraternas svar på folks ekonomiska oro var för dåliga och man ägnade för mycket tid åt SD i slutet av valrörelsen, menar Tiden.  

Åren i opposition bör S därför inte ägna åt att bråka med högern om varje ny straffskärpning, varje ny skärpning av migrationspolitiken.

Vill man vinna 2026 måste man ha utvecklat en trovärdig politik som sluter ekonomiska klyftor, enligt tankesmederna. 

Sjunger en ny sång om SD

Magdalena Andersson tycks, åtminstone delvis, redan vara där. I en stort uppslagen intervju i Expressen berättar Magdalena Andersson att hon och hennes parti inte har några större invändningar mot rätts- eller invandringspolitiken som den formuleras i Tidöavtalet.

Det finns förstås enskilda förslag S kan komma att vara kritiska emot sen, men det viktiga nu är att regeringen snabbar sig.

Hårdare straff och stramare migration är bara bra och paradigmskiftet i de här frågorna kom förresten redan när hon var finansminister och är inget Jimmie Åkesson ska ha något erkännande för, låter Andersson hälsa.  
 
Jahaja. 

Det är ingen liten socialdemokratisk tonartsförändring vad det gäller SD och SD:s inflytande.

Ett hot mot demokratin

S-kampanjen om vad ett Sverige där SD ges makt skulle kunna innebära har pågått sedan 2018 och har flammat upp i intensitet då och då. Inför EU-valet 2019, efter stormningen av Kapitolium 2021, efter att USA:s högsta domstol slutade betrakta abort som en konstitutionell rättighet, till exempel. Och inför det precis avgjorda valet. 
 
Den här valrörelsen har vi fått höra att en Kristersson-regering stödd på SD är ett hot mot aborträtten, ett säkerhetshot och ett hot mot svensk demokrati. Detta enligt partihöjdare som Anders Ygeman, Lena Hallengren, Peter Hultqivst och tidigare statsministern Stefan Löfven.  
 
Efter valet uppmanade Magdalena Andersson till och med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna att ”dra en tydlig gräns mot alla försök att urskulda eller underblåsa olika former av hat, hot och våld”. 

Som väljare var det lätt att få intrycket att Socialdemokraterna på allvar var oroade över vad som skulle hända med Sverige om och när ett radikalnationalistiskt parti fick inflytande.  
 
Dessutom tycks många av de socialdemokratiska varningarna nu besannas. I måndags publicerade Civil rights defenders en granskning av det avtal M, L och KD slutit med SD.

Organisationen beskriver det som ”ett avtal för ett mer repressivt och rättighetsfrånvänt Sverige” och kritiserar särskilt skrivningar om att utreda möjligheten att utvisa en utländsk medborgare på grund av bristande vandel och förslaget om att införa så kallade visitationszoner. 

Låtsades S bara?

”Om avtalets förslag på åtgärder blir verklighet kommer vi att få ett samhälle som inte längre vilar på rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen. Rättigheter kommer inte att baseras på människors behov utan på deras grupptillhörighet och juridiska status”, skriver CRD. 
 
Det låter inte bra. Kanske något för oppositionsledaren att ta fasta på? 

Inte då. Socialdemokraterna befinner sig på en annan plats nu.  

I sak är det klokt av S att, som tankesmedjan Tiden föreslår, fokusera på välfärden, jämlikheten och ekonomisk rättvisa. Men att partiordföranden samtidigt är så obekymrad inför den auktoritära repression firma Åkesson och Kristersson nu rullar ut är inte särskilt vackert.  
 
Särskilt som att det väcker några inte helt angenäma frågor om Socialdemokraternas valrörelse.

Var SD-varningarna medvetet överdrivna? Trodde man egentligen att det inte skulle bli så illa?

Eller låtsades man bara att man var emot politiken som skulle komma?