Från noll till åtta tunga poster i riksdagens utskott. Så kan Sverigedemokraternas förändrade maktposition efter valet hittills förklaras. Arbetsmarknadsutskottets arbete ska ledas av sverigedemokraten Magnus Persson och det är under honom den tillträdande regeringens arbetsmarknadspolitik ska förankras i riksdagen.

Det var inte facken som släppte in Sverigedemokraterna i den politiska värmen men Byggnads Johan Lindholm blev den första av LO-förbundens ordförande att bekräfta det förändrade politiska läget.

Lindholm kommer, som han själv formulerade det i Expressen, åka till riksdagen och möta SD:s företrädare för att driva sina medlemmars intressen.

Även LO:s ordförande Susanna Gideonsson sa i SVT:s Aktuellt att det nya politisk läget kräver nya politiska strategier, däribland samtal med meningsmotståndare som tidigare inte varit aktuella.

Fackföreningar är inte partier

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. Deras färska rötter i svensk nynazism är välkända och partiets ideologiska drivkrafter som står i direkt motsats till fackföreningsrörelsens.

Där facken vill samla, ena och mobilisera utifrån ekonomiska intressen står SD redo att göra skillnad på löntagare och löntagare, allra helst utifrån etnisk eller nationell grund.

Därtill skiljer sig även synen på jämställdhet. Att kvinnor halkat efter har identifierats som ett direkt hot mot den fackliga styrkan och mot svensk ekonomi men ingenting i SD:s politik syftar till att rätta till detta. Tvärtom riskerar deras konservativa strömningar att cementera skillnaderna.

Men en fackförening är inte ett politiskt parti som ställer upp i val och vill få tillträde till Regeringskansliet. Ett fack är en medlemsdriven intresseorganisation. Ledningens främsta ansvar är att driva och försvara sina medlemmars intressen och att stå upp för och förbättra villkoren i de branscher de organiserar. Och det alldeles oavsett vad motparten – arbetsgivaren – anser.

Moderater är också motståndare

Ända sedan de första facken bildades har metoden för påverkan sett likadan ut: ena medlemmarna, pressa på motståndarna och tvinga fram förbättring.

Det är inte alltid motståndarna har varit goda eller velat väl. Löntagarnas motpart har alltid haft intressen som går stick i stäv med medlemmarnas. Det är inte så att godsägare, patroner, moderater, centerpartister, vd:ar eller andra högdjur genom tiden åren varit rimligare än Jimmie Åkesson eller Magnus Persson.

Man ska inte göra sig några illusioner om SD men när allt pekar på en svag högerregering med stöd från ett starkt SD så växer både utskottens och SDs: roll – och makt.

Och med tanke på hur utvecklingen ser ut för såväl löntagare som ekonomin så har facken inte råd att vägra prata med politiken. Den påverkar medlemmarnas vardag – och då ska facken göra vad de kan för att försöka påverka politiken.

Att samtala med regeringen – oavsett vem som sitter i den – står klart och tydligt inskrivet i LO:s facklig-politiska strategi. Därför har man även träffat och samtalat med moderater, som politiskt står på och stöttar motståndarsidan.

Men dessa samtal har varit lika mycket för att varna för ödesdigra konsekvenser för löntagarare som för att visa tänderna och spänna musklerna. Och så kommer det bli även i samtal med SD.

SD ska inte räkna med bjudlunch

Men det är ingen bjudlunch det är snack om från Byggnads håll. Att föra samtal med och yttra sina åsikter är inte samma sak som att anpassa sina åsikter eller kompromissa med sin grundideologi.

När Johan Lindholm berättar för SD vad som är viktigt för hans medlemmar i en förhoppning om att politikerna ska ta intryck så är det ingen förhandling.

Det kommer inte bli någon kohandel. Byggnads kommer inte att tillåta sämre villkor för utländsk arbetskraft bara för att högerpopulister tycker det. Inte heller kommer de att vilja skära ner på bistånd som stöttar fackliga kamrater i andra länder för dumpas deras villkor så står deras medlemmars villkor här i Sverige näst på tur. 

Att stå upp mot nationalism, rasism och alla andra ideologier och tankeströmningar som riskerar att dra isär medlemskåren är – och kommer alltid vara – grundbulten i fackens grundsyn och arbetsmetod. Detta går i direkt konflikt med Sverigedemokraternas korporativistiska syn på samhället och vem som är del av det. Men det betyder inte att de kan förbehålla sig lyxen att enbart samtala med likasinnade.

Där makten finns måste facken strida

Fackföreningsrörelsen bygger på enighet, internationell solidaritet och en övertygelse om att konfliktlinjen mellan arbete och kapital är överordnad allt annat.

Denna röda linje kommer ett LO-förbund aldrig att tumma på, oavsett vad. Men där makten finns måste facken in och strida.

Det anstår givetvis alla förbund att göra som de vill, de är medlemsstyrda och kan ha olika hållning. Men när SD nu tar makten över arbetsmarknadspolitiken kan det vara läge att visa tänderna och spänna musklerna.