Som en påminnelse om svek upphör aldrig bilden på Ulf Kristersson och förintelseöverlevaren Hédi Fried att delas i press och på sociala medier.

Bilden är tagen när Kristersson lovade Hédi Fried att aldrig samarbeta med det ur nazismen sprungna partiet Sverigedemokraterna.

Vilket Moderaterna nu som bekant ändå gör.

Och visst symboliserar bilden ett svek. Moderaterna och SD är i dag stommen bakom alla försök att stoppa och försvåra regeringens arbete.

Men var det verkligen en ny syn på människovärde som fick Ulf Kristersson att bryta löftet till Hédi Fried?

Nej, knappast.

Det var möjligheten att få driva moderat ekonomisk politik.

Moderaterna fick guldläge

SD:s vilja att rangordna människor efter svenskhet, partiets bubblande antisemitism, deras öppna rasism mot ”mena”-människor (personer från Mellanöstern och Nordafrika) och deras hatfyllda förakt mot HBTQ- och klimataktivister, var aldrig i centrum för Moderaternas beslut.

I stället var det SD:s allt tydligare närmande till klassisk konservativ ekonomisk politik som fällde avgörandet.

Efter att SD för några år sedan ställt sig bakom att tillåta stora framtida privatiseringar av vår välfärd blev samsynen än tydligare.

Nu kan det här tyckas självklart för många.

Ändå har bilden av att allt fokus nu ligger på den ekonomiska politiken för Moderaterna svårt att få fäste.

För både M, KD och numera också L är det dessutom strategiskt viktigt att försöka behålla chimären av att det fortfarande finns ett avstånd till SD.

De vill förmedla bilden av att de tre äldre partierna i hårda förhandlingar ska försöka komma överens med SD, och enligt Ulf Kristersson ”bara samarbeta i frågor de tycker lika om”.

Men i den ekonomiska politiken ger SD nu fria händer åt Moderaterna att driva traditionell klasspolitik. Och då spelar övriga frågor ingen roll.

DN har gått på myten om SD

En spridd ledare i Dagens Nyheter kritiserade för ett par dagar sedan den undfallenhet och tystnad som M, KD och L numera visar inför SD:s tydliga rasism.

Det är naturligtvis riktigt men ledaren verkar ha svårt att tro på det uppenbara, att talet om människovärde och rasism helt enkelt inte längre är intressant för de tre partierna efter att de blivit eniga om vilken ekonomisk politik de kan driva med stöd av SD.

I stället tror DN-ledaren att Sverigedemokraterna kan driva på för höjd sjukförsäkring, höjd a-kassa och höjda pensioner inom det konservativa blocket.

Myten om motsättningar inom det konservativa blocket om den ekonomiska politiken lever alltså vidare trots att SD varken har någon vilja eller något behov av en sådan konfrontation.

Det vi ser är i stället hur det konservativa blocket som en enhet försöker stoppa regeringens politik, där agerandet runt höjningen av arbetares pensioner är ett tydligt exempel.

En bra analys av ett möjligt framtida regeringssamarbete mellan de fyra konservativa partierna ger journalisten Mats Wingborg i sin bok Blåbrunt Sverige.

Med studier av samarbetet mellan SD och främst Moderaterna i de kommuner där de sitter i ledningen tillsammans visar Wingborg att kärnan i SD:s politik handlar om kultur.

SD:s kärna är kulturen

Det är kulturen som SD lägger beslag på i kommunerna och som de försöker vrida till en hårdför Sverigemall. Men i ekonomiska frågor är det Moderaternas politik som förs fullt ut.

Och här finns grunden till Kristerssons svek. Kristersson såg möjligheten att privatisera än större delar av vår allmänna välfärd och driva igenom moderat ekonomisk politik med SD:s hjälp.

För det behövdes inga ”hårda förhandlingar”. SD har sedan lång tid redan anslutit sig till den moderata visionen om ett tydligare klassamhälle.

I gengäld kan SD få marschera i svenska försvarsmarscher, förbjuda muslimer att klä sig i den svenska nationaldräkten, bränna prideflaggor, dricka mjöd i folkdräkt, rensa ut vänsterförfattares böcker från de kommunala biblioteken och vad landets SD-anhängare nu vill hitta på för att manifestera sin svenskhet.

Så länge SD samtidigt ställer sig bakom Moderaternas traditionella ekonomiska politik för större klasskillnader är det en acceptabel väg för ett konservativt framtida Sverige.

Det är också skälet till att KD och numera även Johan Pehrsons Liberalerna ställer sig bakom SD.

Sveket mot Hédi Fried försvann i dimmorna när samsynen om ett framtida hierarkiskt klassamhälle blev tydlig.