Efter en hel natt av förhandlingar meddelade arbetsmarknadsminister Eva Nordmark tidigt på tisdag morgon att den svenska regeringen röstar nej till EU-direktivet om lagstadgade minimilöner.

Det är utmärkt och nödvändigt.

Den slutliga skrivningen tillåter visserligen att länder som i dag sätter lön genom kollektivavtal och inte genom politiska beslut, främst Sverige och övriga Norden, ska få fortsätta med det.

Men frågetecknen är många.

Framför allt har Sverige inte fått något undantag från direktivet.

Vi omfattas alltså precis som alla andra länder av EU-direktivets grundmening att minimilöner ska bestämmas av politiker genom lagstiftning i stället för att förhandlas fram mellan parterna på arbetsmarknaden.

Så hur starkt blir egentligen löftet till Norden om att vi inte behöver införa lagstadgade minimilöner?
Den frågan kommer troligen att avgöras i EU-domstolen om något företag, eller någon annan part, väljer att stämma Sverige för brott mot EU:s nya direktiv.

Solidaritet är en svår fråga

En mycket svårsmält erfarenhet av en sådan konflikt är Laval-domen där EU-domstolen (som då hette EG-domstolen) ansåg att svenska LO:s linje att kräva svenska kollektivavtal för lettiska arbetare som jobbar i Sverige stred mot EU:s direktiv.

Lönerna sänktes och svenska Byggnads och Elektrikerförbundet dömdes till höga skadestånd för olovliga stridsåtgärder.

Trots att åtgärderna var legitima enligt svensk lagstiftning. Och trots att FN:s organ för arbetsmarknadsfrågor, ILO, bedömde de svenska fackens handlingar som rättmätiga.

Men i den infekterade frågan om lagstadgade minimilöner ligger också en svårare och djupare fråga.
Det är frågan om solidaritet.

I ett Europa där facken varken kunnat hålla uppe organisationsgraden eller lönerna för de lägst betalda skulle lagstadgade minimilöner bli en hjälp för de allra mest extremt lågavlönade.
Det är inte tu tal om det.

Två system i konfrontation

Men i Sverige skulle EU:s lagstadgade minimilöner tvärtom riskera att skapa ett låglöneproletariat och samtidigt hota en fungerande konkurrens inom många branscher.

Det som fungerar som ett lyft för många svaga EU-fack och deras medlemmar fungerar i stället som ett sänke för svenska fack och lågavlönade arbetare i Norden.

De nordiska starka facken skulle riskera att pressas ned till en genomsnittlig EU-nivå.
Det är alltså två olika system som ligger i direkt konfrontation med varandra.
Parternas kollektivavtal eller politiskt beslutade löner.

Från svensk och nordisk synvinkel bör facken även i andra EU-länder stärka sin position genom traditionellt fackligt arbete.

Den europeiska fackliga linjen är dock att acceptera sin försvagning och i stället vädja till politikernas välvilja.

Det gäller i än högre grad arbetare i de länder där den politiska ledningen aldrig självmant vill lagstifta om anständiga minimilöner och där facken inte heller är starka nog att förhandla fram anständiga lägstalöner.

Stärk de nationella facken

I grunden ligger alltså också en principiell konflikt om vägen till högre löner för de sämst avlönade där den internationella solidariteten har havererat över frågan om vem som ska visa solidaritet med vem.
Den svenska linjen är att EU-kommissionen över huvud taget inte borde lagt sig i frågan om lönebildning utan låtit varje EU-länderna besluta själv om sin egen lönebildning.

Det är också vad som står i EU:s eget fördrag. Där framgår tydligt att lönebildningen ska ske på nationell nivå och inte är en fråga som ska avgöras på EU-nivå.

Så låt oss då värna den internationella solidariteten genom att stärka den nationella facken i alla EU-länder i stället för att fungerande fack i Norden ska beordras att försvaga sitt försvar för de egna medlemmarnas framtid.

Exportera hellre den svenska modellen i stället för att importera den kontinentala.
Det är också en fråga för hela landets ekonomi där den svenska och nordiska modellen varit en starkt bidragande orsak till att skapa en internationell konkurrenskraft för svenska företag.

Den svenska regeringens nej är helt riktigt.