För arbetarkvinnor lönar det sig inte att arbeta. Inte nog med att de tjänar sämst och dör först, nu ska de också jobba längre. Nu är det nämligen klubbat i riksdagen, pensionsåldern ska höjas. 

Efter år av diskussioner fram och tillbaka är en bred överenskommelse nu på plats. Den höjda pensionsåldern innebär att vi i Sverige nu ska kliva ifrån den så kallade 65-årsnormen och i stället höja och arbeta först ett, sedan två år länge.

Arbetarkvinnors medellivslängd sjunker

Från 2023 är det inte längre möjligt att plocka ut inkomstgrundad ålderspension förrän vid 63 års ålder, mot dagens 62. Garantipension, bostadsbidrag och äldreförsörjningsstöd börjar som tidigast att betalas ut vid 66 års ålder i stället för dagens 65 år.

Anledningen sägs vara den generellt höjda livslängd som i dag innebär att systemet helt enkelt kostar för mycket. Problemet med den slutsatsen är att den förlängda livslängden inte gäller alla.

Enligt Statistiska centralbyrån SCB styrs livslängden efter klasstillhörighet och kön. Mest ökar den för högutbildade män men för kvinnor inom arbetaryrken sjunker den. Dessa kvinnors förväntade livslängd förväntas minska med hela 0,3 år. Den sanning som basuneras ut är alltså inte sann. En stor grupp svenska löntagare kostar alltså inte alls mer men förväntas ändå bära systemet på sina redan slitna axlar.

Tystnad från LO-facken

I november satte LO ner foten och lät meddela att de inte kommer att gå med på en höjning av pensionsåldern om inte avgifterna till pensionssystemen höjdes. Då krävde man att pensionen skulle vara minst 62 procent av slutlönen. Ordförande Susanna Gideonsson markerade tydligt och konstaterade hur falskt det klingade att påstå att det skulle löna sig att arbeta samtidigt som svenska löntagare inte kommer kunna försörja sig när de gått i pension. Efter ett helt yrkesliv.

Men det är inte bara arbetarkvinnorna som drabbas av att pensionsåldern höjd. Även de som är yrkesverksamma i de mansdominerade yrkena inom LO får en låg procent av sin slutlön i pension. Och lägre blir den om kroppen inte orkar hela vägen fram, vilket är fallet för många. 

Arbetare går i dag i snitt i pension vid 63,8 år. På det finns ett tydligt glapp i medellivslängd utifrån klasstillhörighet. Dessa slitna, samhällsbärande kroppar räknas alltså inte in i det nya “vi” som pensionsmyndighetens Agneta Claesson uppger lever i snitt tre år längre än förut. 

I höstas krävde LO att höjningen skulle pausas och åtgärder för ett hållbart arbetsliv där arbetare orkar fullfölja hela sitt yrkesliv prioriteras. Nu är höjningen klubbad och den som väntade sig facklig vrede blir besviken. Nu är det är nämligen helt tyst från både centralorganisationen och förbunden.

Pensioner – en fråga om respekt

Kritik mot pensionsgruppen har kommit från flera håll, inte minst från SD och V som inte sitter med i den. Även tunga röster från LO-borgen har uppmanat Socialdemokraterna att lämna det system som i stället för att värna pensioner främst verkar ha till uppgift att värna sig självt. 

Som det ser ut redan i dag är det alltså många som inte orkar hela vägen fram. Och för de som gör det väntar en ovärdigt låg pension trots ett helt yrkesliv i bagaget. Nu klubbas en höjning av pensionsåldern innan det så kallade garantitillägget, som var tänkt att ge Sveriges fattigaste pensionärer 1000 kronor extra i månaden, gått igenom.

Låt oss anta att det inte direkt förbättrar förhandlingsläget mot en högermajoritet som inte brukar ha svenska arbetares bästa i åtanke. Och tjänstemannafacken med TCO i spetsen jublar. De är nu Sveriges nya löntagarnorm med längre liv, flexibilitet och distansarbete som ”det nya normala”.

Så här kan vi faktiskt inte ha det. Det handlar om respekt, som Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin brukar säga. Och accepteras denna utveckling riskerar både arbetarfacken och socialdemokratin att göra sig helt omöjliga bland landets arbetare.