Det är inne att glida på sanningen just nu. I alla fall om man tillhör svensk höger och allra helst om man heter Ebba Busch. 

I en intervju i DN berättar KD-ledaren om hur samarbetet med Sverigedemokraterna kom till efter att hon drabbats av ”verkligheten”. 

Vissa kallar det säkert pragmatism, andra ett svek. Särskilt då uttalandet ”Inget SD-samarbete ens på sikt” från 2018 inte har varit någonting värt.  

KD:s historieförfalskning

Det Busch menar med insikten om ”verkligheten” är att alla samvetsbetänkligheter i att omfamna SD försvann i samma sekund som hon kom på att det var lättare går att få igenom sin politik ihop med Jimmie Åkesson. 

Detta trots att hon i DN helt korrekt noterar att SD är ett parti sprunget ur nazismen. Och detta trots att hon med inlevelse berättar att KD grundades som motrörelse mot nazismen. Ett uttalande som i sig är ett praktexempel på historieförfalskning.   

Låt oss reda ut vad som är sant och falskt här. Visst stämmer det att KD:s europeiska systerpartier haft ett motstånd mot nazism och fascism. Men detta var långt före KD ens var påtänkt. 

Ebba Busch kan vara partiledaren med svensk politiks mest flexibla ryggrad. Det märkliga är att hon inte ens försöker dölja det.

KD som ursprungligen kallade sig Kristen Demokratisk Samling grundades 1964. I partiprogrammet från samma år betonades de kristna värderingarnas cementering i en tid av sekularisering. Det handlade om att strida för kristendomslärans bevarande i skolan och om filmcensur.  

Men kopplingarna till nazismen fanns dock redan då oavsett vad Busch säger, under KD:s barnaår. 1964 avslöjade Expressen att riksdagskandidaten Harald Ljungström hade ett aktivt förflutet i pronazistiska Sveriges nationella förbund, där han bland annat skrev judefientliga artiklar. 

Dra lärdomar av Ebba Buschs kappvänderi

Att dra paralleller till Nazityskland är svårt och leder ofta fel. Men det är värt att påminna om att det var tyska borgerliga partier som släppte fram Hitler som rikskansler. Att det häromdagen var exakt 88 år sedan som detta skedde – den 30 januari 1933.  

En årsdag som borde leda till eftertanke. 

Det uppenbara och samtidigt märkliga är att det värderingsdrivna KD inte bryr sig ett dyft om värderingar när det gäller. Att allt verkar handlar om makten, att vända kappan efter vinden för att få mesta möjliga inflytande. 

KD-ledaren vill bli minister i en högerregering i höst till varje pris, detta är minst sagt uppenbart. Därför kastar hon skruplerna i sjön och låtsas stå upp för kristna värderingar. 

Ebba Busch kan vara partiledaren med svensk politiks mest flexibla ryggrad. Det märkliga är att hon inte ens försöker dölja det. För det är en egenskap som inte passar politiska ledare, i alla fall inte när väljarna vill veta vad en röst på ett givet parti faktiskt innebär. 

En viktig lärdom bör dras efter veckans DN-intervju. Den att det inte finns någon som helst anledning att lita på Ebba Busch.