”Samhället tjänar på att investera i förortsbarnen”
Det blir dyrare att inte satsa på barnen, skriver tre S-debattörer.
Nästan 16 000 elever saknade behörighet till gymnasiet när de lämnade årskurs nio våren 2021.
Det är ett tecken på ojämlika uppväxtvillkor och ger grogrund för kriminella gäng. Nu finns också beräkningar på vad det kostar samhället ekonomiskt, som Riksdagens utredningstjänst sammanställt i en ny rapport åt en av oss.
Enligt en nationalekonomisk forskarstudie handlar det om investeringar på 1,3 miljoner kronor per elev. Det går att mäta på andra sätt, men bilden är det samma. Att ge barn bättre chanser att lyckas i skolan är bra både för den sociala rättvisan och för Sveriges ekonomi.
Dyrt att inte satsa på barnen
”De samhällsekonomiska kostnaderna för att elever inte blir behöriga till gymnasieskolan bedöms i flera studier vara högre än kostnaderna för förebyggande insatser i skolan”, skriver utredningstjänsten. Förebyggande åtgärder verkar ha särskilt stor betydelse för utrikes födda elever.
Det blir alltså dyrare att inte satsa på barnen än att göra det, visar forskningen.
Till detta kan läggas kostnaderna för gängkriminaliteten, som inte täcks helt av studierna vi nämnt. Nationalekonomen Ingmar Nilsson har visat stora samhällsekonomiska vinster av förebyggande arbete mot kriminalitet.
Men goda uppväxtvillkor handlar om mer än att minska risken för brottslighet. Alla barn och ungdomar måste få chansen att förverkliga sin potential.
160 000 barn och ungdomar under 20 år växer upp i områden som Polisen kallar ”utsatta”. Vi använder hellre ordet ”eftersatta”. Alltför länge har beslutsfattare blundat för behovet av reformer för att på allvar vända utvecklingen. Det finns också problem i andra delar av Sverige.
Behoven har underskattats
Vissa åtgärder kräver inte stora investeringar. Att ändra systemet för skolval, till exempel. Eller att analysera alla större politiska beslut utifrån deras effekt på segregationen.
Men att bygga bort trångboddhet, stärka barn- och ungdomspsykiatrin, öka öppettiderna på bibliotek, förbättra fritidsverksamhet och ge seriösa föreningar stöd kostar pengar.
Ett problem med många av de politiska utspel som gjorts om förorterna är bristande långsiktighet. Ett annat att behoven har underskattats.
Låt oss ta ett räkneexempel. Goda vuxna förebilder är avgörande för ungdomar som har tuffa förutsättningar. Ideella insatser är viktiga, men räcker inte.
Anta att staten och kommunerna tillsammans finansierar en ytterligare vuxen per tjugo barn i eftersatta områden – fritidsledare, bibliotekarier, BUP-personal och så vidare. En fältassistent kostar ungefär 700 000 kronor per år. Låt oss ta det som riktmärke även för andra vuxna (vilket troligen är lågt räknat).
Storleken på investeringarna spelar roll
Då skulle en sådan satsning kosta 5,6 miljarder kronor per år, men skulle utifrån vår erfarenhet med ungdomsverksamhet verkligen kunna ge resultat.
Det behövs mer än så, till exempel för att bygga bort trångboddheten och i andra delar av landet. Man kan kritisera vår överslagsberäkning på många andra sätt.
Men, handen på hjärtat, ni beslutsfattare som föreslår satsningar på några tiotals miljoner i kommunerna, eller några hundra på nationell nivå, vad är analysen bakom att det skulle göra rejäl skillnad? Det är storleksordningen vi vill lyfta fram här.
Sverige har starka statsfinanser. Hundratals miljarder har satsats för att rädda företag under pandemikrisen. Däremot sparar kommuner på förebyggande insatser och högeroppositionen i riksdagen röstar igenom en budget som stryker satsningar mot segregation.
Det är bara nio månader till valet. Därmed är det också hög tid för alla seriösa partier att redovisa hur man på allvar vill förbättra uppväxtvillkoren. Långsiktiga och rejäla satsningar ger större effekt än publikfriande Twitter-utspel utan tillräckliga resurser.
Synen på rättvisa borde räcka. Om det dessutom behövs ekonomiska argument så pekar de på samma sak.
Satsa förebyggande, och satsa på barnen.
