Får de kommunalt anställda bäst pensioner av alla nu?

Nej, men från och med 2023 blir deras pensionsvillkor lika bra som villkoren för de statligt anställda, vars pensionsavtal har varit det mest generösa hittills. Från och med 2023 får både kommunalt och statligt anställda pensionsinbetalningar på 6 procent på lön upp till ett visst tak (2022 ligger taket vid 44 375 kronor), och 31,5 procent på lön ovanför taket. 

Jämför gärna med privat anställda, som får 4,5 procent på lön under taket och 30 procent på lön ovanför taket. Enskilda grupper, främst arbetare inom industrin, har dock förhandlat fram extra inbetalningar. Statligt och privat anställda har möjlighet att trappa ner arbetstiden några år före 65-årsdagen genom att ta ut pension på deltid. Den möjligheten får inte de kommunalt anställda.

Hur märks förändringarna i de anställdas plånböcker?

Skillnaden blir störst för dem som är unga. Efter ett helt arbetsliv i kommunal tjänst kan pensionen från 65 års ålder komma att öka med 1000 – 2000 per månad, eventuellt något mer (beroende på hur hög avkastningen på pengarna blir under spartiden).

De som har kort tid kvar till pensionen hinner inte få lika stor nytta av de höjda pensionsinbetalningarna.

En grupp kommer att få välja om de vill vara kvar i kommunernas gamla pensionssystem eller flytta över till det nya. Det gäller de 10 – 15 procent av de kommun- och regionanställda som har haft inkomster ovanför taket ett antal år. Om de tjänar på att byta till det nya systemet, med höjda pensionsinbetalningar, eller att stanna kvar i det gamla, med en på förväg bestämd pension, är svårt att bedöma.

Det här låter dyrt, varför säger kommuner och regioner ja till detta?

Av flera skäl. Det första är att kommuner och regioner behöver rekrytera många anställda framöver. Bra pension gör det enklare att rekrytera. Enligt Victoria Berner, pensionsförhandlare vid SKR, uppstod ett tryck för bättre pensionsvillkor när staten gick före och höjde sina pensionsinbetalningar.

Det andra är att kommunerna behöver få överblick över sina pensionskostnader. I dag är de mycket svåra att få grepp om. Det gäller särskilt de kommuner som inte har lagt undan pengar för sina anställdas tjänstepensioner, utan tagit upp pensionskostnaden som en skuld i sin balansräkning. Beroende på personalens ålderssammansättning och hur medellivslängden utvecklas har de ibland behövt skriva upp sina pensionsskulder på ett oförutsägbart sätt.

Dessutom är det ett administrativt helvete att räkna ihop pensionsrätten för en visstidsanställd som på 1990-talet vikarierade tre månader i Tranås, fyra månader i Växjö och så vidare. När all pension samlas på den anställdes konto försvinner det problemet.

Räknat i kronor och ören verkar facken har tagit hem en seger, stämmer det?

Det är sant att industrins anställda har avstått en del av sina löneökningar i varje avtalsrörelse sedan 2013 för att få bättre pensioner. Medan de anställda i kommuner och regioner nu får mer på sina pensionskonton utan att formellt ”betala” för det i en avtalsrörelse.

Men sett i ett större perspektiv tas pension alltid ur löneutrymmet. De ökade pensionsinbetalningarna tas ur samma plånbok som lönerna. 2023 stiger de kommunala arbetsgivarnas pensionskostnader kraftigt, och det påverkar utrymmet för löneökningar. Ytterst väljer alltså facken och de anställda: Vill vi ha mer att leva för som unga, eller mer när vi är gamla?

Innehåller dagens uppgörelse någonting mer?

Ja, parallellt med pensionsförhandlingarna har fack och arbetsgivare tecknat ett nytt omställningsavtal. Det nya avtalet gör att den så kallade las-uppgörelsen mellan Svenskt Näringsliv, PTK och LO anpassas för den kommunala sektorn. Det innebär bland annat att inte bara fast anställda, utan även visstidsanställda och personliga assistenter får stöd om de måste byta jobb.

Kommunalt anställda hade redan i sitt tidigare avtal möjlighet att få hjälp att byta yrke om de hotades av arbetsbrist på sikt. Nu byggs det tidigare stödet ihop med det statligt finansierade studiestöd som följer med las-uppgörelsen.