Det blev ingen succé-visit hos talmannen för Magdalena Andersson i dag. Ytterligare en veckas sonderingstid resulterade i samma budskap som vid avrapporteringen till Andreas Norlén för en vecka sedan. Precis som då saknas ett majoritetsstöd i riksdagen för den nyvalda S-ordföranden.

Men på onsdag kommer hon ändå möta riksdagen i en statsministeromröstning. Det finns ännu ingen uppgörelse med Vänsterpartiet, men förhandlingarna mellan regeringen och V ska fortsätta. I sak borde inte Nooshi Dadgostars krav vara omöjliga att tillmötesgå. Att höja pensioner eller att stärka socialförsäkringen går egentligen helt i linje med viljeriktningen hos S. 

En dans där C och V för

Problemet – som präglat hela den här mandatperioden – är att Centerpartiets Annie Lööf står på andra sidan om S med en lika starkt vilja att gå i motsatt riktning som V.

Det hela kan liknas vid en dans. Och där det tidigare främst var C som förde dansen, och dirigerade de övriga partiernas riktning har rollerna successivt bytts. Sedan Vänsterpartiet fällde regeringen i somras är det i stället Nooshi Dadgostar som är den kategoriska, som har hårdast krav på regeringen medan Annie Lööf nöjt sig med att släppa fram Magdalena Andersson bara hon får igenom krav om strandskydd och äganderätt av skog.

Frågan som alla ställer sig nu är hur långt de tre partierna S, V och C är beredda att gå och om det höga spelet är värt att ta.

Och det är här, om inte tidigare, som det blir så uppenbart att detta är ett spel som ingen kan vinna. Förutom mätt i snabbt ombytliga opinionsmätningar alltså. 

De som förlorar allra mest på det här maktspelet är tragiskt nog väljarna. För i alla de här turerna, där partiledare spelar förnärmade eller uttalar sig utan hänsyn till mandaten i riksdagen, är det svårt för allmänheten att se vad allt går ut på.

Och steget till att inte orka bry sig eller att sluta rösta kommer allt närmare.

Politikerföraktet då?

Det växande politikerföraktet är ett problem som landets partiledare inte kan strunta i. I den senaste SOM-undersökningen syns en tydlig och oroande trend. Förtroendet för beslutsfattare har nämligen minskat under många år, med undantag från coronaåret 2020. 

Ännu mer skrämmande är allmänhetens syn på demokratin över tid. År 2006 svarade 16 procent att de var oroade över en försvagad demokrati. 2020 var det hela 36 procent som gav samma svar.

Och väljarna har rätt i sin oro här. Och de har rätt att tas på allvar. De folkvalda borde göra allt i sin makt för att leva upp till det som krävs för att demokratin ska vara fortsatt stark, med mindre tröttande spel och mer raka och rör.

Och allra tyngst väger detta ansvar på partiledarnas axlar. 

Så visst kan Magdalena Andersson, Annie Lööf och Nooshi Dadgostar fortsätta med sitt höga spel. Men en sak är säker, det är inte för väljarnas bästa.