I vad som i dag känns som ett helt annat liv satt jag i en ministerkorridor i Regeringskansliet och beklagade mig över journalistikens slappa analyser tillsammans med mina pressekreterare. Inifrån maktens bokstavliga korridorer följde och läste vi allt som skrevs om ministrarna vi arbetade för.

Det var sällan vi höll med. Det saknades alltid en detalj eller femtio. Det vi ville läsa om – målkonflikter, sakpolitik, vad regionerna som egentligen hade ansvar över fråga x, y och z tyckte – fick plats på en rad om alls. Resten handlade om politiskt spel och spekulation. Värst var alltid att läsa opinionsjournalistik, vare sig den skrevs i Aftonbladet eller i Svenskan. 

“Det är så lätt” sa jag då. “Det är så lätt att stå vid sidan av och bara tycka och aldrig ta ansvar”. Ett par år senare hör jag samma tankar eka hos SSU på Socialdemokraternas partikongress. I sitt tal kritiserade SSU:s nya förbundsordförande Lisa Nåbo Greta Thunbergs aktivism. Nåbo önskade att alla unga som demonstrerar för hårda klimatåtgärder ska engagera sig i ett politiskt parti.

“Greta, du har sagt att det viktigaste en ung kan göra är att bli aktivist. Jag håller inte med dig. Ingen lösning på klimatkrisen kommer att vara partipolitisk neutral.”

“Jag ville ju bara skriva“

Bakgrunden var Thunbergs kritik mot det politiska etablissemang som i månadsskiftet samlats i Glasgow för klimattoppmöte. Thunberg kallade det greenwashing. 26 toppmöten senare och vad har världen fått? Inte minskade utsläpp i alla fall. Thunberg tycktes ha tappat tron på politikens möjligheter.

SSU:s tal utlöste hetsk debatt. Det landade milt uttryckt illa och tolkades som en hård gräns som drogs mellan ett arrogant och egenkärt SSU och en tonåring som mobiliserat den största och mest inflytelserika klimatrörelsen världen någonsin har skådat.

SSU:s ursprungliga gräns var nog egentligen aldrig så hård som den lästes som, men det blev inte lättare när partipolitiskt aktiva på sociala medier började försvara talet genom att faktiskt höja den egna formen för politiskt engagemang till skyarna och i vissa fall misstänkliggöra Thunberg och hennes demokratiska instinkter.

Jag har sedan ett par år lämnat mitt partipolitiska liv bakom mig. Jag valde den där enkla vägen och blev just opinionsjournalist. Kanske tvivlade jag alltid för mycket och tappade till sist bort mig själv mellan partier, strategier, målkonflikter och kommunikationsplaner. Kanske tog det jag en gång tyckte var en naiv dröm överhand. Jag ville ju egentligen bara skriva. Eller så handlade det om en annan insikt om vad som gör partipolitiken svår.

Vi kan få en halvmeter

Ingen annanstans än i maktens korridorer har jag lika många gånger hört hårt arbetande och ideologiskt brinnande människor säga vad de egentligen tycker, vad som egentligen borde sägas, vilken politik som egentligen borde föras, för att i samma andetag konstatera att det just nu inte går.

Det är inte en fråga om feghet. I regel är det sant. Från den positionen gick inte x, y och z, eftersom konsekvensen skulle bli något värre. Näringslivet skulle trumma ihop resurser och då skulle sakpolitiken inte kunna tummas en millimeter. Riksdagen saknar majoritet. Förhandlingar pågår med andra partier, de kan sparka rakt ut. Det kommer bli en mediestorm utan dess like. Kommunerna kommer avsky detta, det kommer bli strid inom partiet. Finansdepartementet säger nej. Vi kan få en halvmeter genom att inte kräva en hel meter.

Här uppstår ett tomrum. Och en fråga. Om den traditionella politiken så sällan kan tala rakt ut, vem ska göra det då? Kanske är det lätt att slippa förhålla sig till alla faktorer en politiker eller tjänsteman drunknar i varje dag, men vad får vi för samhälle om alla tankar om framtiden måste vattnas ur inför en utskottsförhandling eller för att hålla freden i en partiorganisation?

Handlingskraftiga, paralyserade författare

Visst är det lätt att vara aktivist. Liksom det är lätt att stå utanför och ha åsikter. Ingen sjunger partibyråkraternas lov. Ingen utanför ser värdet av pappersvändandet och de långa processerna. Hur de i sig själva upprätthåller demokratin och får fram politik som är rättssäker och icke-auktoritär. Det är otacksamt, det är slitigt. Fullt av tvivel som aldrig uttrycks i pressmeddelanden eller debattartiklar.

Journalister och tyckare ser unga partiaktiva som broilers. Politiker som kalla karriärister. Riksmedia har sällan plats för att skildra medlemsmöten, ombudsmän och fritidspolitiker i kommuner och regioner som sliter sitt hår för att jämka samman intressen för att skolan eller sjukvården ska fungera bättre med de resurser som finns att tillgå. Politikern är en elak och misstänkliggjord karikatyr i den breda samhällsdebatten.

Jag vet allt det där. SSU har rätt om allt det där. Men man kan också gå vilse i ansvaret. Det svåra kan till sist kräva så många hänsyn att man till sist tystnar helt. Handlingskraftiga politiker är ibland världens mest paralyserade människor.

Offrar mycket men inte sanningen

Tacka då vet jag aktivister. Hårt arbetande och ideologiskt brinnande människor utanför maktens korridorer. Alla de som kan skrika allt de egentligen tycker. Som offrar mycket, men aldrig sanningen. Som aldrig ens riskerar att lägga en valstrategi vars medel tar dem längre bort från målet.

Genom aktivisters klarspråk öppnas nya möjligheter och näringslivet backar och Finansdepartementet kan köras över.

Så ursäkta en som kommer med en enkel åsikt, men i debatten om aktivismen och partipolitiken har faktiskt alla rätt och fel samtidigt. Greta Thunberg däremot – hon behövs precis där hon är.