Havsnivåerna stiger tre gånger snabbare än för 50 år sedan. Värmeböljorna blir värre men vanligare. Köldknäppar blir ovanligare men mildare. Tropiska cykloner är kraftigare än de brukar.
Så långt handlade det inte om spådomar om framtiden när IPCC, FN:s klimatpanel, i går lanserade sin rapport om den senaste klimatforskningen. Det finns ett klart samband mellan det senaste årtiondets extremväder och klimatförändringarna, slår IPCC fast.

Det här är världen vi lever i nu. I dag flyr vi skogsbränder och översvämningar på ett jordklot som vi värmde upp i går.

Lösningarna finns redan

Värmeböljan i Sibirien i fjol hade varit extremt osannolik i en värld utan mänskliga utsläpp, menar IPCC. Då det var 38 grader varmt i staden Verchojansk, som brukar kallas den kallaste permanent bebodda platsen i världen. Samtidigt är det alltmer extrema vädret inte begränsat till någon särskild del av världen. Mänsklighetens sätt att leva gör att planetens klimat förändras i en omfattning och i en takt vars motstycke inte synts på tusentals år. Och det märks överallt.

Och så framtiden då. Utan en snabb och ambitiös utsläppsminskning under de kommande tio åren kommer det bara bli värre. För varje grad medeltemperaturen ökar så accelererar effekterna. Smältande glaciärer, varmare och surare hav, översvämningar, minskade skördar, djurarter som dör ut, missväxt, svältkatastrofer…

På ett teoretiskt plan är det inte svårt att minska utsläppen. De flesta redskap som krävs finns. Koldioxidskatter, utsläppshandel, förbud och regleringar finns men används inte i tillräcklig omfattning. Politiskt stöttade satsningar på grön vätgas, fossilfri el och fossilfritt stål och järn finns. Stödet till forskning och utveckling finns men behöver skalas upp. Idéer om en ny, grön giv – ett rättvist välfärdssamhälle med nollutsläpp – finns men saknar stöd bland etablissemanget.

Snabba stålar viktigast

Vi kan inte vänta. Sommarens katastrofer med stora bränder, översvämningar och torka visar på att prat om hur vi ska undvika klimatförändringarna delvis är överspelat. Även om man genom en knapptryckning kunde stoppa alla koldioxidutsläpp i dag så skulle vi under lång tid behöva leva med och hantera konsekvenserna av stigande temperaturer.

Då måste man ställa sig några andra frågor.

Är våra samhällsinstitutioner byggda för att hantera det? Kommer sjukvården klara patienttillströmningen under extrema värmeböljor? Kommer äldreboendena klara det? Kommer våra bostadsområden stå emot stormar, översvämningar och extremhetta? Klarar vi av att ta hand om de människor som på kort tid måste lämna översvämmade stadsdelar och orter? Klarar vi matförsörjningen? Hur blir det med a-kassan om ens arbetsplats spolats bort? Klarar våra trygghetssystem den otrygghetschock klimatförändringarna riskerar utlösa?

Svaren på frågorna är, för att uttrycka det försiktigt, inte alltid så tillfredsställande. Och orsaken till det är den samma som att klimatomställningen går så sakta. Snabba stålar är alltid viktigare än säkerhet och rättvisa.

Jätteföretagen som står för den absoluta majoriteten av växthusgasutsläppen har både resurserna och kompetenserna att göra verklig förändring. Men man låter bli. Varför? För att de, precis som vi, är fångar i ett ekonomiskt system där det är affärsmässigt smart att behandla planeten både som outsinlig källa till naturresurser och en sopstack man inte behöver bry sig om.

Så kan vi rädda planeten

Det är ytterst den föreställningen vi måste göra upp med om vi kunna rusta våra samhällen och rädda vår planet. Lösningarna på ett existentiellt problem hålls fångna av kapitalismens profitmotiv. Gör vi inte något åt det är det lika bra att förbereda sig på att allt kommer att gå åt helvete.

Klimatförändringarna handlar om hur ekonomin fungerar i dag. Lösningarna handlar om hur ekonomin ska fungera i morgon.