Det sägs att vi har flera identiteter.

Vi är barn, syskon, makar eller föräldrar. Vi är vänner, lagmedlemmar i en idrott eller humorister.

Vi är ett kön och en eller flera etniciteter.  

Inom beteendevetenskapen är identitet synonymt med ordet självbild och handlar om hur vi uppfattar oss själva.  

Frågan är bara när vi blir vårt jobb.  

– Ni svenskar ska jämt fråga vad man jobbar med. Varför är det så viktigt?  

En tysk pappa jag träffar i en park förklarar att i hans hemland skulle en okänd person aldrig få för sig att fråga vad någon de träffar jobbar med. Det är inte relevant.  

Det är inte första gången jag hör detta från andra nationaliteter som bosatt sig en tid i Sverige.

Och jag kan inte minnas att jag under mina år i Spanien berättade för folk på stranden eller på fester att jag jobbade som servitris eller på en biluthyrningsfirma på flygplatsen.

Möjligtvis när jag lärt känna någon lite mer.  

För vissa är jobbet mer en källa till försörjning, för andra ett likhetstecken med identitet

Linda Flood

Men att identifiera sig med ett yrke är inget typiskt svenskt, inte heller något nytt.

Förr tog människor i många länder sina yrkestitlar som efternamn.

Numera placeras blue-collar och white-collar, det vill säga arbetare och tjänstemän, i fack på alla kontinenter.

För vissa är jobbet mer en källa till försörjning, för andra ett likhetstecken med identitet. Yrkesidentiteten vet heller inga inkomstgränser.

I Colombia och Sydafrika har jag mött gatuförsäljare och gruvarbetare som älskar sina jobb och finner stolthet i vad de gör.  

Däremot verkar psykologiexperter överens om att det är dåligt att lägga oproportionerligt mycket tid och energi på sina jobb.

När gränserna mellan arbete och privatliv suddas ut minskar våra möjligheter att utveckla och stimulera våra olika identiteter. 

Anne Wilson, professor i psykologi vid Ontarios universitet, menar att ett varningstecken är om man tar upp jobbet som samtalsämne under de tre första minuterna av en konversation.

Knyter man dessutom sin självkänsla till sitt jobb kan det det få katastrofala effekter om vi blir arbetslösa eller byter jobb, menar Wilson.

Hur kommer det sig då att vi svenskar väldigt ofta frågar okända om deras jobb? 

Är det för att vi i så stor utsträckning har suddat ut gränserna mellan jobb och privatliv?

Eller är det snarare så att vi kanske har svårt att småprata om random ämnen, förutom köksrenoveringar och vädret, att vi måste etikettera oss själva och snacka jobb.  

För några dagar efter parkhänget med den okände tysken gör jag exakt det han och psykologiprofessorn i Ontario ifrågasätter.

En amerikanska som bor tvärsöver gatan, och som jag ännu inte haft tillfälle att presentera mig för (visst, jag kunde ha ringt på nån helg), är ute och rastar sin hund.  

Efter ett artigt hej och en mening om det soliga vädret hör jag mig själv säga: 

– Hur kommer det sig att du flyttat hit? Jobbar du här?