”Frihet får inte ha utsatthet som baksida”
Omstarten av ekonomin efter pandemin handlar inte bara om att permanentera de högre ”tillfälliga” nivåerna i våra socialförsäkringar och investeringar för ett kommande grönt folkhem. Det handlar i lika hög grad om hur arbetarrörelsen ska hantera konsekvenserna av de accelererande teknikförändringarna som revolutionerar ekonomin, skriver Sultan Kayhan, riksdagsledamot för S.
Sultan Kayhan (S).
Det sägs ofta att vi gått in i en ny ekonomisk epok, eller snarare en ny fas av den kapitalistiska produktionsordningen.
Denna ”nya ekonomi”, är starkt sammankopplad med den digitala utvecklingen.
Dess konsekvenser för arbetsmarknaden, den svenska arbetsrätten och välfärden kommer att bli stora.
I den digitaliserade ekonomin är begreppen rätt flytande. Det började med diskussioner om delningsekonomi, med olika typer av upplägg för att hyra, dela eller låna saker i stället för att själv äga dem.
Delningsplattformarna är ofta organiserade som ett trepartsförhållande, vilket kan göra det svårt för aktörerna att veta vem som till exempel ska betala in moms och arbetsgivaravgifter och försvårar även möjligheten för Skatteverket att kontrollera att rätt skatt betalas.
Även om det verkar sympatiskt att kunna dela i stället för att alltid behöva äga, har utvecklingen av de digitala lösningarna drivits av starka kommersiella krafter.
Kostnader pressas ner genom att bland annat byta traditionella kontor och chefer mot appar.
Många plattformsföretag är dessutom internationella och få länder har systematiska åtgärder för att reglera dessa.
Utan reglering riskerar arbetstagare sämre villkor då plattformar kan frånsäga sig delar av eller hela arbetsgivaransvaret.
Den ”nya ekonomin” är inte en oprövad utmaning, det är i grunden en fråga som arbetarrörelsen historiskt är vana vid att lösa
Här talas det ofta om gigekonomi, som innebär att arbetskraft anlitas när den behövs, men bara precis då. ”Giggandet” har både krisat och expanderat under pandemin.
En stor andel av kultursektorns många gig-arbetarna har blivit arbetslösa, samtidigt som de gig-arbetare som levererar mat har blivit en daglig syn i stadsmiljöerna.
Synen på ”giggandet” växlar mellan att se det som en fantastisk frihetför arbetstagare och en utveckling för konsumenterna till ett system för intensiv exploatering av arbetskraften svårkontrollerbart ur beskattningssynvinkel.
Verklig frihet får inte ha utsatthet som baksida. För oss socialdemokrater står det klart att i Sverige ska svenska löner och villkor ska gälla alla. Här har även vi i politiken en del att göra.
Innovation och hållbarhet är viktigt och tanken att anlita arbetskraft just när den behövs behöver inte vara fel.
Men vi behöver från politiskt håll tydliggöra att plattformsarbete är ett arbete som allt annat arbete och reglera därefter. Samma sak gäller plattformsföretag.
Annars riskerar de oreglerade delarna av arbetsmarknaden leda till underbudskonkurrens.
Vi behöver samtidigt också fortsatt driva på för att avskaffa allmän visstid, stoppa hyvling och arbetet med att stoppa arbetslivskriminalitet.
Plattformsarbete behöver regleras genom kollektivavtal, det är något som fackliga organisationer, arbetsgivarorganisationer och branschorganisationer har ett gemensamt intresse av.
Anställda behöver få lön som de kan leva på, men också trygghet i form av socialförsäkringar.
Den ”nya ekonomin” är inte en oprövad utmaning, det är i grunden en fråga som arbetarrörelsen historiskt är vana vid att lösa.
Genom den svenska modellen har kompromisser mellan marknadsekonomiska intressen och strävan för socialpolitiskt utjämnande – idén om folkhemmet – drivit fram lösningar som byggt vårt samhälle starkare.
Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen kan och bör fortsätta sträva efter det.
