”När kommer åtgärderna, arbetsmarknadsministern?”
Långtidsarbetslösheten skenar, men regeringen har få svar på vilken arbetsmarknadspolitik som krävs för att åtgärda problemet. Vi förväntar oss att fler konkreta förslag läggs på Riksdagens bord, skriver kristdemokraterna Michael Anefur och Sofia Damm.
”Det här är vad vi verkligen behöver fokusera på. Här och nu, och också framåt.”
På en pressträff den 19 februari, ett år efter coronakrisens utbrott, har arbetsmarknadsminister Eva Nordmark fått upp ögonen för problemen med den skenande långtidsarbetslösheten, som vid pressträffens tidpunkt uppgick till 125 000 personer, enligt SCBs statistik.
”Det här ser inte bra ut”, konstaterade Nordmark krasst. De senaste siffrorna för 2021 visar att antalet personer nu uppgår till 150 000. Och den senaste veckostatistiken från Arbetsförmedlingen visar att hela 180 000 personer befinner sig i långtidsarbetslöshet.
Prognoserna talar inte för någon dämpad utveckling framöver.
Eva Nordmark har rätt. Det här ser inte bra ut. Därför är det så förvånande att hon och hennes departement inte gått i bräschen och föreslagit några kraftfulla åtgärder för att mota denna oroande utveckling.
I torsdags presenterade regeringen sin vårändringsbudget. Givet siffrorna ovan kunde man tänka sig ett större åtgärdspaket.
Men i stället presenterade regeringen en ren anslagshöjning på drygt 500 miljoner kr till arbetsmarknadspolitiska program – vars anslagsnivå inte ens förbrukas som den är i dag.
Det senaste året har ingen proposition behandlats i riksdagens arbetsmarknadsutskott som direkt kan kopplas till långtidsarbetslösheten.
Det har varit tyst och nedsläckt på arbetsmarknadsdepartementet. Breda utbildningssatsningar är ministerns flaggskepp som ska lösa det mesta av arbetslösheten.
Och självklart behövs utbildningsplatser. Men gruppen långtidsarbetslösa hade även före krisen tillgång till dessa utbildningssatsningar.
Trots det stod gruppen för en majoritet av den totala arbetslösheten för ett år sedan.
Var är förslagen om förstärkta arbetsmarknadsåtgärder riktade mot de svagaste grupperna, var är förslagen som gör att företagen vågar och har råd att anställa en långtidsarbetslös?
Värst drabbade är grupper som redan har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, som utrikes födda och personer utan gymnasieutbildning.
Enligt Arbetsförmedlingen ökar risken för långtidsarbetslöshet redan efter tre månader utan arbete.
Likt regeringens senfärdiga pandemihantering, får senfärdighet på arbetsmarknadsområdet följden att arbetslöshet bland dessa svagare grupper fortsätter att öka och senare biter sig kvar på höga nivåer, långt efter coronakrisens slut.
Nordmarks passivitet riskerar att få allvarliga konsekvenser och förvärra en redan havererad integration, eftersom en stor andel av de arbetslösa är utrikes födda. Varför görs inget?
Nordmarks pressträffar och pressmeddelanden har i stället under det senaste året handlat om arbetsmiljö, arbetsrätt, arbetslivskriminalitet, utbildning och allmänna uppdateringar om det allvarliga läget på arbetsmarknaden, enligt regeringens egen hemsida.
Var är förslagen om förstärkta arbetsmarknadsåtgärder riktade mot de svagaste grupperna, var är förslagen som gör att företagen vågar och har råd att anställa en långtidsarbetslös?
När allt fler trängs i kön till arbete behöver åtgärderna kalibreras till den nya situationen för att de ska ge effekt. Precis som man behövt göra med korttidspermitteringar. Krisens djup möts med en lika kraftfull åtgärd.
Vi är förvånade över passiviteten och förväntar oss att utskottet snarast får nya åtgärder för denna grupp att ta ställning till.
Det räcker inte med ”mer pengar”.
”Tillsammans ska vi ta oss igenom den här krisen”, ”håll i – och håll ut”. De peppande orden har varit signifikativa för arbetsmarknadsministerns pressträffar.
Men vi gissar att de långtidsarbetslösa inte känner någon större tröst i dessa ord.