ANALYS. Det fanns en stående punkt på regeringssammanträdena under 2000-talets början, sägs det.

På uppdrag av statsminister Göran Persson behövde arbetslivsminister Hans Karlsson vid varje möte redovisa om han lyckats få ned den höga andelen sjukskrivningar. 

Sjukförsäkringen slukade då över hundra miljarder kronor årligen, och kostnaderna hade blivit en gökunge i statskassan.

När Hans Karlsson klev in i regeringen 2002 låg sjukförsäkringen, sett i relation till BNP*, på den högsta nivån på tjugo år. Men hans och andras arbete var framgångsrikt, kurvan vände nedåt.

När alliansregeringen sedan stramade åt reglerna ytterligare fortsatte utvecklingen.

Men då började också de hjärtskärande berättelserna om sjuka som inte beviljades sjukpenning bli ett stående inslag i tidningarna. 

Ett av många exempel är Annika Bäckström som, trots att hennes läkare klassat henne som sjuk, behövde be kommunen om ekonomiskt bistånd. ”Jag kände mig som en unge som tiggde pengar”, säger hon. 

Och hon är inte ensam. I augusti förra året var 18 000 sjukskrivna i samma situation.

Shekarabi måste också övertyga en finansminister som skolades av Göran Persson under de hårda nypornas år i mitten av 1990-talet

Lena Hennel

LO, TCO och Saco har länge krävt förändringar. Nu bedömer de att det finns en politisk majoritet för att göra sjukförsäkringssystemet mindre bryskt, eller brutalt som många av kritikerna skulle säga.

De hoppas på att en S-ledd regering ska göra allt vad den kan för att mjuka upp sjukreglerna. 

Också socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) signalerar att han är oroad: ”Människor faller ut ur systemet.” Det blir förändringar, försäkrar han, ”så fort det finns politiska förutsättningar för att genomföra dem”.  

Budgetdiskussioner med samarbetspartierna C och L är det som krävs eftersom förändringar skulle påverka statsbudgeten, har han konstaterat i Arbetet.

Men det är inte bara Centerpartiet och Liberalerna som Ardalan Shekarabi behöver få med sig. Han måste också övertyga en finansminister som skolades av Göran Persson under de hårda nypornas år i mitten av 1990-talet. 

Magdalena Andersson var först politiskt sakkunnig hos den dåvarande statsministern och sedan hans planeringschef.

När Sverige nu befinner sig i en kris som är värre än den på 1990-talet är det ingen vild gissning att finansministern kommer att prioritera att skapa nya jobb framför sjukförsäkringen. 

Om inte pressen på henne blir för stor.