Enligt en seglivad myt bör samhället låta företagsägare och högavlönade obehindrat öka sina inkomster.

Om dessa innovativa jobbskapare inte belastas med att behöva betala en massa skatt utan i stället får utlopp för sin företagsamhet kommer ekonomin att växa mer, fler kommer att få jobb, allas inkomster kommer att höjas och alla blir lyckliga.

Ett win-win-koncept helt enkelt. 

Teorin bakom detta säger att om skatten sänks – eller helst tas bort helt – för de rika sipprar rikedomen så småningom ned till de fattiga, och då löser vi alla problem.

Även den mest hängivna förespråkaren av denna teori anser visserligen att det på kort sikt blir problem med att få in skattepengar till den välfärd ett land vill ha, men det är ett övergående problem.

På sikt, när nedsippringen av rikedom spridit sig, hamnar vi alla på en högre nivå än tidigare.

Den här ”trickle down”-teorin, att rikedom och välfärd sipprar ned genom samhällets alla lager, upplever med jämna mellanrum en renässans hos högerekonomer och borgerliga politiker.

Nu senast när Liberalerna i januariavtalet fick igenom att ta bort värnskatten för de allra rikaste.

Nyligen presenterade dock två forskare vid London School of Economics en gedigen genomgång av nedsippringsteorin.

Genom att sammanställa 50 års data från 18 EU-länder har de kartlagt hur skattesänkningar inverkar på inkomstspridning, ekonomisk tillväxt och arbetslöshet.

Alltså just det som enligt nedsippringsförespråkarna skulle förbättras om bara skatterna sänks.

Forskarnas slutsats är dock att skattesänkningarna endast lett till kraftigt ökade inkomstskillnader, där främst den rikaste procenten drar ifrån.

Inga positiva effekter alls syns på ekonomisk tillväxt och arbetslöshet.

Nedsippringsteorin är alltså en ren myt. Men hur kan vi då nå en bättre fördelning?

Fackföreningarnas grundläggande linje är att gå samman och kollektivt kräva rimlig lön för utfört arbete.

Även denna teori har nyligen studerats, av den amerikanska ekonomiska tankesmedjan Economic Policy Institute.

I grafen här nedan syns vad de kom fram till. Grafen visar sambandet mellan den fackliga styrkan och hur de totala inkomstskillnaderna har utvecklats i USA under drygt hundra år, och till skillnad från nedsippringsteorin syns här ett mycket tydligt samband.

Under perioder när den fackliga aktiviteten har varit låg har inkomstskillnaderna ökat. Under perioder när facken har blivit starkare har inkomstskillnaderna minskat.

Vi kan alltså konstatera två saker ur dessa nya ekonomiska studier: Nedsippringsteorin är ett falsarium.

Det som skapar ökade inkomster för världens arbetare är i stället att kräva rättvisa inkomster genom att gå samman i fackliga organisationer.

Vi har här ett tydligt bevis för vikten av att skapa och behålla starka fack.

Det är också en talande illustration över varför vi under de senaste hundra åren har mött en aldrig sinande ström av antifacklig propaganda från högerpolitiker och arbetsgivarorganisationer.

Inkomstskillnader ökar när facklig aktivitet minskar

År 1917-2019, USA