I en ledarkommentar till den pågående rättegången mellan Transport och den aktiva Sverigedemokraten Mats Fredlund riktar Dagens Nyheter en uppmaning till LO-facken att inte stöta ut Sverigedemokrater ur facket.

Eftersom facken sluter överenskommelser som gäller alla anställda måste alla få vara med, även sverigedemokrater, menar DN:s ledare.

Men det är inte alls vad rättegången handlar om.

DN borde i stället ha ställt sig kärnfrågan om en person som vägrar erkänna rättigheterna för alla anställda, oavsett om de är svarta/bruna/muslimer/samer/judar, verkligen ska kunna företräda de anställda.

Här ansluter sig samtliga LO-förbund till linjen att om man ska företräda facket så måste man kunna företräda alla medlemmar.

Det är en självklarhet. För hur ska facket annars kunna driva de anställdas intressen, till exempel på en invandrartät vårdavdelning där SD varken vill ställa upp för personal med annan hudfärg eller låta patienter få vård efter behov utan att först snegla på patientens rangordning som ”svensk”. (Vårdordning efter svenskhet finns beskriven i SD:s sjukvårdspolitiska program.)

Men var dras gränsen för hur aktiv en person som driver SD:s utsorterande politik får vara i facket?

Det är detta som rättegången handlar om, vad som är en rimlig gränsdragning för att försvara fackets uppgift att tillvarata alla medlemmars intressen, inte om vilka som omfattas av förhandlingar.

Den absoluta majoriteten av LO:s förbund drar gränsen vid att man inte bör kunna företräda facket och alltså inte kan ha en facklig förtroendepost om man inte vill företräda alla fackets medlemmar.

Två förbund går längre. Det är Transport och Pappers. De sätter gränsen vid dem som är aktiva inom Sverigedemokraterna.

Var gränsen ska gå kan diskuteras, men beskriv konflikten rätt.

De kollektiva förhandlingarna måste gälla alla oavsett hudfärg. Inom facket måste man därför kunna företräda alla medlemmar. Det är denna självklarhet som Sverigedemokraterna nu angriper genom att, som de tycker, ha hittat en blotta i Transports linje som stoppar alla aktiva sverigedemokrater, inte bara de fackligt aktiva.

Syftet är dock som alltid att angripa arbetarfacken. Det borde DN ha lärt sig.

Jag tror faktiskt inte heller att ledarskribenterna på DN vill låta sig företrädas av någon som vägrar förhandla för judar, eller som vägrar förhandla för journalister på arbetarrörelsens tidningar som Arbetet, vilket med SD:s ständigt pågående kampanj mot arbetarrörelsen troligen ligger närmare en framtida verklighet.

Utan alla människor lika värde är facken dödsdömda, vilket naturligtvis även Sverigedemokraterna vet. Därför strävar SD efter att skapa denna spricka inom arbetarfacken.

Den politiska aversionen mot LO från delar av mittenpartierna får inte slå över i ett försvar för Sverigedemokraterna varje gång SD går emot LO.

Vi har redan sett Liberalerna och Centern sluta upp vid SD:s sida vid flera av de frågor som är speciellt viktiga just för arbetare, till exempel vid SD:s attack mot systemet med skyddsombud.

Linjen att gärna ifrågasätta facket utan att reflektera över vilka som då står som vänner slår förr eller senare tillbaka mot liberalerna själva.