LO-ekonomerna och tankesmedjan Tiden presenterade nyligen en utmärkt rapport om de svenska skatternas utveckling. Rapport har dock snabbt avfärdats av borgerlig media.

Det var väntat.

Beröringsskräcken slår till och stoppar varje försök att föra en vettig diskussion om skatteuttaget.

Men ska vi någon gång kunna vända på den utarmning som skett av medel till vår gemensamma välfärd måste vi ta itu med den uppenbara orsaken: att nedmonteringen av skattekvoten har överfört enorma rikedomar till landets allra rikaste få procent. 

För att restaurera ett fungerande samhälle handlar det alltså inte alls om att vi alla ska behöva betala allt vi äger och har i skatt, vilket borgerliga debattörer och högerpartier ständigt vulgariserar debatten till.

Det handlar om att återställa ett system där var och en betalar utifrån sina förutsättningar. De gigantiska skattesänkningar som skett för de allra rikaste måste rullas tillbaka och de rika måste börja betala skatt igen.

I siffror har den rikaste procenten av svenskarna mellan 1995 – 2018 ökat sina reala kapitalinkomster med 1580 procent. Men samtidigt har beskattningen av kapital sjunkit drastiskt.

Enbart de gigantiska skattesänkningarna för de allra rikaste i befolkningen har gjort att skatteinkomsterna på årsbasis minskat med 350 miljarder kronor.

Det betyder att staten på tio år går miste om 3,5 biljoner kronor som främst går till skattesänkningar för högavlönade.

Och dessa pengar tas från vår välfärd. Här får vi inte glömma att det är människor det handlar om.

Till största delen är förlorarna vi själva. För alla har vi gått i skolan, låtit våra barn gå i skolan, vi har utbildat oss och någon gång under livet varit sjuka, fått barn, låtit föräldrar flytta till äldreboenden eller varit arbetslösa, eller upplevt liknande livshändelser där det krävs gemensam samhällelig planering och finansiering för att bygga ett fungerande samhälle.

Det är oroväckande att debatten har tystnat om att antingen gemensamt finansiera ett fungerande samhälle eller att låta dem med högst inkomster få fripass från att betala rimlig skatt.

Ett sådant samhälle kan aldrig bygga en välfärd för alla, endast för de få.

De senaste decennierna förändringar har inneburit att ojämlikheten i ett vårt land ­­­­­­­­­har ökat med 40 procent mellan 1995 och 2018.

Klyftorna har därmed ökat snabbare än i något annat av den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD:s 32 länder.

En orsak är att inkomster i dag efter alla skatteförändringar beskattas olika beroende på var pengarna kommer ifrån. 

Det gäller dels inkomstskatten, där pensionärer, föräldralediga och sjuka i dag betalar en extra hög andel av sin inkomst i skatt.

Men framför allt gäller det bolags- och kapitalskatterna. Här ligger den verkliga gräddfilen för höginkomsttagare.

Just inom dessa områden har Sverige allra mest frångått grundtanken att alla inkomster ska beskattas lika, vilket var en ambition som fanns med i den stora skattereformen 1990.

Utdelningar, sparande i investeringssparkonton eller högt värderade fastigheter och bostadsrätter beskattas i dag betydligt lägre än vanliga arbetares arbetsinkomster.

Efter att den borgerliga regeringen avskaffade fastighetsskatten och i stället införde en kommunal fastighetsavgift är beskattningen av villor och bostadsrätter till och med regressiv. Det vill säga att ju mer du tjänar på fastighetsaffärer desto mindre betalar du i skatt.

Samtidigt är utdelningen av kapital i olika former, utdelningar som alltså beskattas extra lågt, extremt ojämnt fördelad över befolkningen.

Av de totala kapitalinkomsterna går över hälften till Sveriges rikaste procent och i princip alla kapitalinkomster går till de rikaste tio procenten av befolkningen.

Det är hit nedskärningarna i välfärdssystemen har gått, till de rikaste tio procenten, med störst fokus på den allra rikaste procenten av befolkningen.

Enligt LO-ekonomerna och Tiden krävs stora förändringar inom dessa skatteområden för att göra dem mer rättvisa igen, och de föreslår också att de mest uppenbart snedfördelande skattereformer som har tillkommit efter 1990 tas bort.

Till dem hör rut- och rotbidragen som innebär en kraftig omfördelning av skattemedel från låg- till höginkomsttagare.

Även här går lejonparten av de skattepengar som betalas ut till de rikaste tio procenten av Sveriges befolkning.

Och även här blir välfärden lidande. Utifrån beräkningar av Myndigheten för tillväxtanalys om vad olika jobb inom rot och rut kostar kan vi konstatera att offentlig sektor måste dra ned på 15 underskötersketjänster för att ha råd att styra om pengarna till ett enda jobb med rotbidrag.

Det primära med rut- och rotbidrag är alltså inte att skapa jobb. Det primära är att styra om skattepengar från fattig till rik.

När januaripartierna tog bort värnskatten betydde det enligt LO:s beräkningar över maktelitens inkomster i snitt en skattesänkning för de allra rikaste företagsledarna på 67 000 kronor per person – i månaden!

Sverige tillhör dessutom i dag tillsammans med sex andra länder, varav fyra tidigare östländer, den lilla minoritet bland OECD:s 32 länder som helt har avskaffat arvsskatten.

Allt detta måste vi börja prata om. Skattelandet Sverige har blivit ett Klondyke för höginkomsttagare.

Alliansen och högerns välsmorda media avfärdar varje försök att ta upp en vettig diskussion om orättvisan i de svenska skatteuttagen med fnysningar om att ”sossarna och LO vill som vanligt höja skatten”.

Men är dagens situation verkligen majoritetens uppriktiga mening? Är det majoritetens vilja att vi ska montera ned sjukhus, utbildning, föräldrastöd, sjukersättning och a-kassa för att de rikaste tio procenten, och speciellt den rikaste procenten svenskar, ska få betala lägre skatt?

Det krävs en mer sansad diskussion om svensk skattepolitik. LO-ekonomernas och Tidens slutrapport är en bra ingång för en sådan debatt.