Det börjar bli tydligt vilken fråga som är den stora stötestenen som mals mellan regeringen och januaripartierna så här veckorna innan höstbudgeten presenteras. 

Att det handlar om skatterna.

För det ser nämligen ut att bli en skattereform trots allt. Detta trots att Magdalena Andersson i februari lovade att hon inte skulle gå med på några ”tönterier om sänkt skatt på jobb och företagande”. 

För med höstbudgeten verkar tönterierna bli av.

Nyamko Sabuni har gått hårt ut i sina krav. Skatterna måste sänkas med 30 miljarder kronor. Låginkomsttagare ska få 500 kronor mer i plånboken.

Att det finns andra sätt att ge låginkomsttagare högre inkomster är dessvärre inget som Liberalerna överväger. I stället banar skattesänkningsförslaget väg för ännu lägre löner framåt.

Men att just skattefrågan är höstbudgetens stora trätoämne är nog ingen slump. I alla fall inte om man ska tro Liberalernas påhejare på landets liberala ledarsidor. 

Och det bottnar i exakt hur skevt januariavtalet har slagit, partierna emellan.

För precis lika missnöjda som många socialdemokratiska väljare varit med 73-punktsprogrammet, lika missnöjda är Liberalernas väljare.

Och med facit i hand har genomförandet av januariavtalet egentligen bara haft en vinnare. Centerpartiet.

Sannolikt är det också bara Centerpartiet som går i mål med full jackpott till nästa val. Om inte januariavtalet skrotas innan dess.

Sedan januariavtalet förseglades har Socialdemokraterna gått med på eftergift efter eftergift och fört en politik som de egentligen inte står bakom.

De har tvingats besluta om slopad förmögenhetsskatt, privatisering av Arbetsförmedlingen, uppluckring av las och höjt rutbidrag. Men det stannar inte där. 

För sänkta skatter är också något man förbundit sig till. Så ja, tönteriet måste genomföras oavsett vad Andersson väljer att kalla det. Om avtalet ska fullföljas vill säga.

Och i takt med att Socialdemokraterna infört liberala reformer har svekdebatterna mot partiet avlöst varandra. Och de kommer sannolikt inte upphöra så länge januariavtalet gäller. 

Det är faktiskt svårt att se hur Socialdemokraterna ska tas på allvar i nästa valrörelse om avtalet fortsätter att följas till punkt och pricka, till regeringspartiets nackdel.

Liberalerna har också förlorat på januariavtalet. Faktum är att partiet ligger så illa till i opinionsmätningarna att de riskerar att åka ur riksdagen vid nästa val.

Nyamko Sabuni som tillträdde för ett år sedan, kämpar i motvind men lyckas dåligt.

Redan i våras frågade sig liberala ledarskribenter om Liberalerna verkligen tjänar på januariavtalet. För trots att flera av partiets frågor fått genomslag, såsom den slopade värnskatten, växer de inte i opinionen.

I våras uppmanade GP:s ledarsida Liberalerna att skrota januariavtalet för att i stället söka samarbete högerut. Likaledes uppmanade nyligen Dagens Industris ledarsida mittenpartiet att i budgetarbetet pressa Socialdemokraterna tillräckligt hårt för att få ”legitima skäl att lämna det destruktiva samarbetet”.

Och kanske är det just det vi åser i budgetförhandlingarna. En form av chicken race. Två partier som gärna vill komma ur januariavtalet men som inte själva vill ta ansvar för att det skrotas. 

Liberalernas provokation om ohemult sänkta skatter på det som Andersson kallar tönterier kan mycket väl vara en sådan tilltänkt väg ut. En ”legitim” exit för Liberalerna ur avtalet.

För om finansministern inte går med på Sabunis krav kan Liberalerna använda nederlaget för att påstå att det var droppen. Att nu måste 73-punktsprogrammet rivas, alternativt omförhandlas.

Om så sker, om detta käftslängande om skatterna bara är ett sätt att komma ur den omöjliga låsningen som januariavtalet skapat – ja då kanske Liberalerna har ett legitimt existensberättigande i svensk politik trots allt.