Att bryta det senaste decenniets hårda budgetkrav och satsa på investeringar framstår alltmer som socialdemokratins viktigaste uppgift, i Sverige likväl som i övriga EU.

Det är socialdemokratins kärnväljare, LO-anslutna arbetare, som blir mest lidande av en stram finanspolitik.

Medelklassen kan i en helt annan utsträckning kompensera bortfallet av välfärd med egna försäkringar och investeringar.

Att denna skillnad är livsviktig för Socialdemokraterna visas tydligt av fallet Nederländerna.

Landets socialdemokrater drev i koalition med Liberalerna en mycket restriktiv finanspolitik för att kunna anpassa sig till de strama budgetregler som blivit norm inom EU.

I valet 2017 förlorade därefter båda partierna väljare, men medan Liberalernas fall stannade vid en mindre nedgång närmast utraderades Socialdemokraterna och rasade från 24 procent till 6 procent.

Detta är dubbelt tragiskt då det är oklart om en stram finanspolitik och låg statsskuld över huvud taget har någon som helst ekonomisk fördel framför långsiktiga investeringar.

Allt tyder i stället på motsatsen.

EU:s mål för statsskulden är att varje land ska ha motsvarande max 60 procent av sitt lands BNP i statsskuld.

Tyskland har nyligen nått denna gräns. Frankrike ligger fortfarande nära 100 procents statsskuld och Italien har närmare 140 procent.

Men Sverige är ett unikum med endast 35 procents statsskuld. Ändå fortsätter vi att betala av genom att sätta ett överskottsmål för statsbudgeten, pengar som skulle kunnat gå till investeringar.

Vad bör då göras?

Enligt LO:s nya jämlikhetsrapport bör överskottsmålet avskaffas och regeringen bör tillsätta en ny utredning för vad som ska komma i stället.

Och redan 2015 föreslog LO:s tidigare chefekonom P-O Edin i en delrapport till LO:s kongressen att staten definitivt inte ska spara när privata investeringar faller, som de nyliberala ekonomerna propagerar för.

Tvärtom: staten ska satsa, och satsa rejält, 120 miljarder kronor per år borde gå till investeringar, vilket med spridningseffekter skulle ge en injektion i ekonomin med 200 miljarder kronor per år, var P-O Edins uppmaning.

Summan skulle motsvara cirka 3,0 procents underskott i statsbudgeten. 

Samma resonemang för den Socialdemokratiska föreningen Reformisterna vars alternativa budgetförslag som lades i början av veckan motsvarar ett underskott på 2,0 procent som ska gå till investeringar.

Det är helt i linje med P-O Edins resonemang om att statens lån ska gå till investeringar.

Även Peter Bofinger, ekonomiprofessor och tidigare medlem i Tyska rådet av ekonomiska experter, instämmer i detta resonemang:

Har staten ett investeringsbehov och räntorna är låga så bör staten låna till investeringar, menade han när han nyligen talade i Sverige på en temakväll om det finanspolitiska ramverket.

Att göra tvärtom och falla in i nyliberalismens tankar om att tukta statens budget är det främst skälet till den europeiska Socialdemokratins tillbakagång, menar han.

Att extremhögern och rasistiska partier finner grogrund i denna sparnit är uppenbart.

Socialdemokratin måste se allvaret och lyfta sina kärnväljares frågor.

När nu mittenpartiernas arbetarfientliga budget är avklarad så lägg en mycket kraftig investeringsbudget nästa år.

Satsa i nästa steg på en bättre bostads- och byggpolitik för att göra bokostnaderna rimliga för vanligt folk.

En absolut nödvändighet är också att göra om hela pensionssystemet, från grunden, så att alla, även LO-anslutna, åter får minst 70 procent av sin lön i pension.

Att driva dessa reformer och att driva dem hårt är en nödvändighet för att behålla klassiska S-väljare och med stor säkerhet den enda väg för S att återta sin position i svensk politik.