När regeringens höstbudget presenterades var kritiken hård från många håll. 

Men att sex miljarder kronor investeras i skattesänkningar för de rika bör inte tillskrivas Socialdemokraterna. Kritiken måste landa där den hör hemma.

Det är Liberalerna som krävt detta i stället för att satsa på en profilfråga som LSS, att öka assistansersättningen och stärka personer med funktionsnedsättning.

Visst kan man önska att budgeten bestod mer av socialdemokratisk politik än januaripolitik.

Och det är lätt att kritiken för den ojämlikhetsskapande budgeten hamnar hos det största regeringspartiet.

Men januaripartierna med sina höga tonlägen måste ställas till svars för sina oansvariga prioriteringar och hur dessa kommer att påverka samhället i stort. 

Och detta gäller särskilt Liberalerna som med sina krav spär på samhällets orättvisor enormt.

Partiet hade ett överordnat krav i budgeten, och det var att ta bort värnskatten. 

Och denna prioritering är ju i sig anmärkningsvärd. För Liberalerna hade faktiskt kunnat välja att satsa på sådant som de hävdar är centrala för partiet.

I stället blir de nu ansvariga för att en rekordstor del av statens reformutrymme hamnar i höginkomsttagarnas fickor.

Denna märkliga prioritering borde resultera i större kritik mot Liberalerna. Partiet borde få fler följdfrågor.

Är Liberalerna numera ett enfrågeparti för rika män? Är vallöftena inget värt? Är Liberalerna ett parti att lita på?

Väldigt mycket hade kunnat göras med de sex miljarder – 6 000 000 000 –kronorna.

Rent krasst hade de kunnat gå till sådant som samhället tjänat på, men som också de gjort de liberala väljarna nöjda. Sådant som bibehållit trovärdigheten hos L.

Partiet hade kunnat krävt satsningar på reformer som de inte hade haft några som helst problem att få igenom inom januariavtalet.

LSS till exempel.

Liberalerna har ju länge profilerat sig som partiet som står upp för den lilla människans friheten. 

LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade kom till under Bengt Westerbergs tid som partiledare och socialminister och tillfällena har varit många som dåvarande Folkpartiet tagit åt sig äran för att bära den så viktiga rättighetslagstiftningen under armarna.

Kritiken från Liberalerna var också mycket hård under förra mandatperioden mot de nedskärningar som gjordes bland annat inom assistansen.

Partiet gick så långt som att KU-anmäla dåvarande funktionshinderminister Åsa Regnér 2017 med anledning av detta. 

På frågan om staten har råd med utgifter på 30 miljarder kronor för LSS svarade Liberalernas riksdagsledamot Bengt Eliasson vid denna tidpunkt: ”Vad det handlar om är ju mänskliga rättigheter. Den prislappen får väl bli såhär.”

Och det var inte bara ett lösryckt uttalande. Också på Liberalernas hemsida hävdar partiet sig vilja stärka LSS: 

”Regeringens neddragningar har ryckt undan friheten från alldeles för många, och ännu fler hotas av indragen assistans.Nu måste lagen (LSS) återupprättas så att assistansanvändare och deras anhöriga får friheten tillbaka.”

Och detta låter ju fint. Men frågan är var denna prioritering fanns hos partiet i höstens budget?

För uppenbarligen var värnskatten betydligt viktigare.

Det ingår en minimal höjning på LSS i höstbudgeten där sondmatning och andning ingår som basala behov. Men det är knappast den rejäla förbättring som Liberalerna krävt i sina utspel, utan snarare resultatet av regeringens tidigare löfte.

Och för sjunde året i rad räknas assistansersättningen upp med mindre än de kollektivavtalade löneökningarna.

Men kanske är det just såhär Liberalerna ska betraktas som part i januariavtalet och som riksdagsparti i allmänhet. 

Opålitliga, svårförhandlade och enkelriktade.

Det är lätt att klaga och kritisera regeringspartierna i opposition. Men när Liberalerna blir medansvarigt försvinner både förbättringsvilja och kompass. 

Då försvinner medkänslan och kampivern och då är det bara fjäsk för rika Danderydsbor som gäller.