De svenska oligarkerna inom banksektorn kommer äntligen att få betala en rimlig skatt, eller i alla fall en rimligare skatt än tidigare.

Det är alldeles utmärkt.

Bankskatten är ett resultat av överläggningar mellan regering- och mittenpartierna och ska fungera som en delfinansiering av den försvarsöverenskommelse som samma fyra partier ställt sig bakom och som ska gälla från 2022.

Skatten beräknas uppgå till fem miljarder kronor.

Det är förvisso en hög summa, men det är samtidigt lägre än de sex miljarder kronor som regeringen och mittenpartierna utan större åthävor sänker skatten med för Sveriges allra rikaste personer genom att ta bort värnskatten.

De fem miljarder kronorna kan också jämföras med bankernas totala vinster.

Förra året drog de fyra storbankerna tillsammans in en vinst på 112 miljarder kronor till sina ägare.

Året dessförinnan var vinsten 109 miljarder kronor.

De kan också jämföras med den resolutionsavgift som infördes efter finanskrisen för att få bankerna att ta större ansvar men som nu trappas av och försvinner.

Förra året betalade bankerna nio miljarder kronor i resolutionsavgift. Nästa år blir det endast tre miljarder. 

Att Moderaterna genast kritiserar den nya skatten är väntat.

I en kommentar i Dagens Nyheter säger Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson att Socialdemokraterna borde stryka i utlovade satsningar i stället, bland annat att familjeveckan bör skrotas.

Och tydligare kan väl Moderaternas antivälfärdsstrategi knappast uttryckas.

Men vid sidan om denna förutsägbara reaktion finns en annan invändning som blottar ett faktiskt problem.

Det är att den nya bankskatten pö om pö skulle vältras över på bankernas kunder genom att bankerna höjer sina bolåneräntor.

Det är en utveckling som tyvärr är tänkbar, även om hela skatten knappast kan vältras över på kunderna, men även en mindre övervältring skulle få till följd att löntagarna får betala en större del av Sveriges försvar än vad som var tänkt eftersom svenska banker smiter undan sitt betalningsansvar.

Problemet ligger dock inte hos bankskatten utan i det faktum att svensk banksektor fungerar som ett oligopol.

De fyra storbankerna Nordea, SEB, Swedbank och Handelsbanken kan tillsammans hålla uppe bolåneräntorna och därmed sina vinster.

I en banksektor med fungerande marknadsmekanismer skulle risken för en övervältring vara en ickefråga.

Nu saknas den konkurrens som kan stoppa den. Lösningen är inte att backa från bankskatten utan att försöka bryta oligopolet och få in sund konkurrens.

I det arbetet är de nya nischbankerna viktiga. Det är också viktigt att det statliga bolåneinstitutet SBAB finns kvar som en aktör för att hålla emot bankernas överpriser.

Symptomatiskt nog har Moderaterna vid sidan av sitt långvariga motstånd mot alla bankskatter i årtionden också drivit på för att staten ska sälja ut SBAB och därigenom minska hotet mot storbankerna.

I ett längre perspektiv behöver bankerna inte bara en skatt utan en internationellt hårdare reglering än i dag.

Det grundförslag till förändring som lades fram redan på 1960-talet är att bankerna måste tvingas till en större kapitaltäckning, det vill säga att en större andel av de pengar de lånar ut faktiskt måste finnas i verkligheten.

Vikten av detta visades mycket tydligt under den senaste finanskrisen.

Reglerna har ruckats lite fram och tillbaka, men trots finanskrisens slag mot löntagare och arbetstillfällen har EU inte kunnat enas om något skarpt förslag. 

Och vanliga löntagare har fått betala miljardtals kronor för att täcka de förluster som bankernas risktagande leder till.

Att Sverige nu inför en bankskatt är ett litet men välkommet steg i jakten på en hållbart finanssektor.