Farväl till det bruna guldet

TYSKLAND I över 150 år har trädgårdsborden i Welzow alltid varit dammigare än på andra håll i Tyskland.

Tidigare blev trasorna svarta av kol när man torkade av ytorna. Nu för tiden, sedan hushållen och fabrikerna slutat elda med kolbriketter, består dammet mer av sand och jord.

Inom 20 år kommer utemöblerna i den lilla staden ett par timmar sydost om Berlin att vara som i resten av landet.

Då ska Tyskland ha avvecklat sin brunkolsbrytning och det stora dagbrottet, som breder ut sig som ett enormt ödeland vid Welzows nord-östra gräns, stängts ner.

Alla som kommer för att bo eller äta här är på något sätt knutna till brunkolet. Jag lever också av det

– Hör ni, det krasar fortfarande, säger Sabine Gaebe när hon sakta ställer ner kaffekannan på bordet i trädgården till sitt gästgiveri i staden.

– Jag är för kolindustrin. Någon gång måste det upphöra, det är sant. Men än så länge räcker inte alternativen till.

Varje år bryter Europas ledande ekonomi över 170 miljoner ton brunkol.

Det är mer än något annat land i världen. Nästan var fjärde kilowattimme i det tyska elnätet kommer från detta fossila bränsle som ger ifrån sig mer koldioxid än något annat bränsleslag.

Med ett allt mer akut läge för klimatet och en allt otåligare miljörörelse var det bara en tidsfråga innan en modern industrination som Tyskland skulle behöva fatta beslut om framtiden för sin brunkolsbrytning.

Den 1 februari i år – efter åtta månaders arbete – kom den av regeringen tillsatta kolkommissionen med sitt förslag: senast 2038 ska det sista kolkraftverket i Tyskland stängas ner.

Fram till dess ska en rad åtgärder sättas in för att de regioner som är som mest beroende av kolindustrin inte ska kollapsa.

Sammanlagt 40 miljarder euro ska betalas ut som stöd, föreslår kommissionen.

Det handlar främst om tre områden: Den mellantyska regionen med staden Leipzig i centrum, den industritunga delen i det västtyska Rehnlandet, samt Lausitz, som sträcker sig över södra Brandenburg och norra Sachsen i östra Tyskland.

Till den sista hör Welzow – staden precis vid randen till ett av Tysklands största dagbrott.

Här har det brutits brunkol sedan 1860-talet. Då bodde bara omkring 200 personer här.

Under 1970-talet boomade gruvnäringen i DDR och invånarantalet ökade till 8 000. Lägg därtill tusentals arbetspendlare från grannstäderna.

Sedan föll muren.

Min far arbetade i dagbrottet, jag arbetar i dagbrottet, mina söner arbetar i dagbrottet

Kolkraftverken privatiserades och arbetet i gruvorna effektiviserades.

Stora delar av den östtyska befolkningen tvingades under 1990-talet ut i arbetslöshet när de omoderna och eftersatta industrierna inte kunde mäta sig med tekniken från väst.

I Welzow försvann 5 000 jobb och invånarantalet krympte till 3 500 personer.

Gapande tomma hus, igenbommade butiker och övergivna kvarter vittnar fortfarande om att den strukturomvandling som utlovades mer hade formen av en strukturkrasch.

Därför är det många i de här delarna av Tyskland som oroar sig över hur det ska gå inför nästa stora utmaning.

I hela landet rör det sig om 60 000 arbetstillfällen som direkt eller indirekt är kopplade till gruvnäringen.

I Lausitz, som i högre grad än de andra regionerna är beroende av brytningen av brunkol, handlar det enligt kolkommissionens rapport om uppskattningsvis 24 000 arbeten.

Sabine Gaebe, som fram till 1992 själv arbetade som tekniker inom gruvindustrin, menar att hennes gästgiveriverksamhet skulle gå under om det inte vore för det intilliggande dagbrottet.

– Alla som kommer för att bo eller äta här är på något sätt knutna till brunkolet. Jag lever också av det.

Det gör även Gerd Rehn, i andra änden av staden.

– Min far arbetade i dagbrottet, jag arbetar i dagbrottet, mina söner arbetar i dagbrottet, säger han.

Vi träffar honom i storebrodern Günter Rehns trädgård, där de båda bygger odlingsbäddar till grönsakslandet.

I mars föll Gerd Rehn ner för trapporna till en av maskinerna i dagbrottet och bröt handen.

Sedan dess är han sjukskriven. Men snart ska han tillbaka in i de jättelika fordonen, som med enorma skyffelhjul skalar av jordytan för att bit för bit avtäcka kolflötsen – den tjocka åder av brunkol, som under miljoner år lagrats över hundra meter ner.

– Arbetet är kul, det kan man stå ut med. Det är där jag tjänar mina pengar. Och så är det med hela regionen. Det handlar inte bara om oss som jobbar direkt för gruvföretaget, utan alla runt omkring också, säger Gerd Rehn.

Varje år bryts 20 miljoner ton brunkol i Welzow. När vinden ligger på från norr yr det kolblandade dammet in i staden från det enorma schaktet.

Och för varje år äter sig dagbrottet vidare fram genom landskapet. En realitet för de boende i de tyska brunkols-regionerna är det ständiga hotet om att tvingas flytta.

Det gäller också i Welzow. Det tjeckiska gruvbolaget, LEAG, som 2016 köpte verksamheten i Lausitz av svenska Vattenfall, har planerat att öppna nya fält söder om staden.

Sverige har gjort nog med skada här i Lausitz med sitt Vattenfall. Bara för att sedan sälja det vidare till ännu större gangstrar, LEAG

Prognoserna togs fram av Vattenfall redan 2007.

En stadsdel hann lösas in under den svenska statskoncernens tid – ruiner som nu väntar på de att de sista rättsliga striderna med några av fastighetsägarna ska klaras ut innan de slukas av gruvan. 

”Tack Sverige”, har någon klottrat på en av fasaderna.

Fortfarande svävar ytterligare cirka 800 invånare i Welzow i ovisshet om de kommer att behöva sälja sina hem till gruvbolaget eller inte.

Först nästa år, när det finns ett regeringsbeslut om kolkommissionens förslag, har LEAG lovat besked.

En del har redan börjat göra motstånd.

Som några boende i Proschim, en stadsdel som i sin helhet kommer att jämnas med marken om dagbrottet utvidgas.

– Sverige har gjort nog med skada här i Lausitz med sitt Vattenfall. Bara för att sedan sälja det vidare till ännu större gangstrar, LEAG, säger Günter Jurischka som på sin port har satt upp ett gult kors för att signalera motstånd.

Michael Pool, som är gruvdriftskoordinator på Welzow kommun, förstår frustrationen.

– Här spelar man med människors öden. Det innebär en enorm osäkerhet, säger han.

För Michael Pool och Welzows politiker handlar det om att vid omflyttning kunna erbjuda nya bostäder inom kommunens gränser för att förhindra ytterligare avfolkning.

– Vi kan inte stoppa människor från att flytta. Men vi försöker göra Welzow så attraktiv som möjligt så att de stannar. Vi försöker också attrahera en större mix av företag som inte är beroende av kolet, säger Michael Pool.

Långt ifrån alla är emot att lösa in sin bostad om dagbrottet skulle utvidgas.

Bröderna Rehn har länge sett fram emot att kunna sälja sina hem. I prospekten som Gerd Rehn har sparat från Vattenfalls tid visar de planer för nya kvarter och grönområden.

Erbjudandet från det svenska bolaget var generöst, anser de båda.

– Borgmästaren vill att vi stannar i Welzow, annars förlorar staden invånare. De hade hittat ytor för flerfamiljshus. Det var riktigt snygga grejer, säger Gerd Rehn och pekar i katalogen.

Arbetslöshet till följd av kolkommissionens förslag är inget som oroar honom.

I alla fall inte för egen del. Om två år går Gerd Rehn nämligen i pension.

Och förresten tror varken han eller brodern Günter på att Tyskland kommer att klara sig utan det bruna guldet under dem.

– Någon gång, även om vi då inte är vid liv längre, kommer kolet här under att plockas upp. Någon gång kommer det att behövas igen. En generell avveckling kan jag inte föreställa mig, säger Günter Rehn.