När den parisiska 1100-talskyrkan Notre Dame stod i lågor härom veckan lamslogs ett helt land.

En snabb återuppbyggnad diskuterades. Men hur skulle det bekostas?

President Macron behövde inte gräva länge i statskassan innan den ena mångmiljardären efter den andra erbjöd sig att betala.

Det blev en fullkomlig huggsexa om vem som fick agera den mest givmilda mecenaten. På kort tid hade tio miljarder Euro samlats in.

Härmed blev champagne- och designermiljardärernas så kallade generositet samtalsämnet för dagen.

För var finns samma krösusar när det gäller de Frankrikes drygt 600 000 fattiga pensionärer?

Var finns de när hemlösheten drabbar omkring fyra miljoner fransmän?

Och ungefär här börjar vi få en försmak om varför rikedomen faktiskt är ett samhällsproblem. För hade de velat hjälpa hade de kunnat betala skatt.

Världens rikaste människor blir allt rikare, här syns en global trend. Under förra året växte förmögenheten bland världens 2 000 mest välbeställda med hissnande 23 miljarder dollar per dag .

Finanskrisen 2008 slog hårt mot hela samhällen på global nivå.

Samtidigt var krisen det bästa som kunde hända världens redan förmögna elit.

Sedan dess har antalet dollarmiljardärer i världen fördubblats.

Antalet rika ökar i en ännu högre takt i Sverige än i vår omvärld. Under förra året kvalade vi in på plats 23 över länder med högst andel dollarmiljonärer.

Det är inte konstigt att rikedomen ökar när skattesystemen blir allt skevare och när det i högsta grad är möjligt att komma undan med skattefiffel.

I Sverige är skattesystemet så snedvridet att Antonia Ax:son Johnsson som bland annat äger butikskedjan Willys endast skattar 18 procent av sin månadsinkomst på 5,4 miljoner.

Samtidigt betalar en butikskassörska på Willys med en timlön på 125 kronor 23 procent i skatt.

Och detta är ju helt orimligt.

Samtidigt smiter de allra rikaste ifrån enorma skattebetalningar både i Sverige och globalt.

Astronomiska 70 biljoner (70 000 000 000 000) kronor undanhålls från världens skattesystem.

Tankeexperiment om vad dessa summor kunde gått till för världens fattiga eller klimatet ställer problemet på sin spets.

I Sverige är det motsvarigheten till statens utgift för barnbidrag som undanhålls från skattemyndigheten årligen, ungefär 43 miljarder kronor.

Men det är inte bara det ekonomiska som är problemet. Den ökade rikedomen resulterar i  framväxten av ett parallellsamhälle där eliten lever allt mer avskilt från övriga.

Inom hela OECD-området syns en trend där kapital-, förmögenhets- och bolagsskatter utgör en allt mindre andel av den totala skattebasen.

Det gemensamma blir därmed en angelägenhet bara för de icke-rika.

Det är de vanliga knegarna som ser till att välfärden, skolorna och infrastrukturen fungerar. De rika väljer i stället att betala för privatskolor och egen sjukvård.

Eliten behöver inte samhället och känner inte heller att de behöver ge något tillbaka.

Och här är själva kärnan i problematiken, för samhället måste hålla ihop.

Och lösningen finns i skatterna.

Skattesystemet måste bli mer rättvist och skatten måste vara tvingande också för de rika.

Jämlikhet är en ouppnåbar vision när de rikas gräddfil drar allt längre ifrån vanliga människors vardag.