Återigen angrips det generella barnbidraget. I riksdagsmotioner föreslår tre politiker från Moderaterna, Centern och Liberalerna att barnbidragen inte längre ska betalas ut till alla barnfamiljer utan göras behovsprövade.

Naturligtvis är det varken Sveriges ekonomi, skattebetalarnas pengar eller någon form av rättvisa som driver de borgerliga motionärerna att ta upp frågan. Som tidigare gånger när barnbidraget angrips är det den generella välfärdspolitiken de borgerliga politikerna vill åt.

Kan de rulla tillbaks den kanske tydligaste delen i det generella välfärdssystemet blir det som en dörröppnare för övrig nedmontering, är den borgerliga strategin.

När det gäller ekonomiska effekter för såväl staten som individen/familjen är ett generellt utbetalat barnbidrag dock ojämförligt mest effektivt.

Att barnbidraget har en mycket stor inverkan på ett lands ekonomi är odiskutabelt. Barnfamiljer är en grupp i samhället med mycket stort konsumtionsbehov under barnens uppväxt. Barnbidragen är alltså ett bra sätt att få pengar att investeras i ett lands omedelbara ekonomiska aktivitet som gynnar både samhälle, företag och arbetstillfällen.

Ett tydligt exempel är Brasilien under den tidigare presidenten Lula da Silva. När han införde generella barnbidrag av svenskt snitt gav det ett mycket kraftigt resultat i stärkt brasiliansk ekonomi.
De borgerliga politiker från Centern, Liberalerna och Moderaterna som nu angriper de svenska barnbidragen hävdar dock att denna effekt är svag i Sverige eftersom familjer i dag har högre löner. Föräldrar som inte behöver barnbidragen för omedelbar omvårdnad om sina barn sparar hellre dessa pengar för framtida körkort eller insats till en lägenhet, menar de.

De flesta banker gör fortlöpande undersökningar om hur sparande för barn ser ut i Sverige. Dessa undersökningar motsäger alla kraftigt denna borgerliga tes.

Den senaste undersökningen, presenterad av Swedbank strax före jul, visar att bara två av tre sparar regelbundet till sina barn. Cirka 20 procent av alla vuxna sparar ingenting alls till sina barn. Bland dem som sparar kommer det genomsnittliga sparandet inte ens upp i hälften av ett barnbidrag varje månad.
Inte ens bland de högavlönade sparar mer än knappt en tredjedel en summa som kommer i närheten av ett barnbidrag, som i dag ligger på 1 250 kronor per månad.

Vi kan alltså konstatera att sparkvoten i olika inkomstlägen är fullt förutsägbar i ett generellt system som står för en mycket nyttig injektion för att höja landets tillväxt. Detta gäller även det som sparas. En femtedel av föräldrarna anger att de sparar för framtida körkort för sina barn, en högst nyttig investering som gör det lättare att få jobb och som även det ökar Sveriges tillväxt.

Att systemet är generellt gör också att acceptansen för systemet ökar. Alla får del av det som alla bidrar till.
Även för den enskilda familjen är det viktigt med ett generellt system.

Det visar jämförelsen Sverige – Storbritannien mycket tydligt.

När främst Moderaterna kraftigt angrep det generella barnbidraget i slutet av 1990-talet med snarlika argument som i dag pågick samtidigt en fragmentisering av välfärden i Storbritannien med ett stort mått av behovsprövning.

Skulle vi då ta över det engelska systemet även i Sverige? Skillnaden i hur de båda systemen slog mot ekonomin var uppenbar. Och de var inte till Storbritanniens favör. Behovsprövningen i England skapade stora inlåsningseffekter som lamslog arbetsmarknaden för dem strax under eller nära behovsgränserna.

Lågavlönade med behovsprövade bidrag nära inkomstgränsen förlorade delar av, och i många fall hela, sitt bidrag om de gick upp i arbetstid, om de tog ett nytt och bättre betalt jobb, eller rent av om de fick en löneökning.

Och om bidragen försvann och nettoinkomsten i vissa fall till och med försämrades när familjeförsörjare till exempel gick upp från 80 procent till heltid var det naturligtvis få som gick upp från 80 procent till heltid.

För stora grupper av engelsmän blev det största hindret att komma ut på arbetsmarknaden de inlåsningseffekter som de behovsprövade bidragen skapade.

I stället blev systemet med behovsprövning ett sätt att låsa in låginkomsttagare i konstant fattigdom.
Varför återkommer då med jämna mellanrum dessa borgerliga svenska utspel om att göra barnbidragen behovsprövade, då det i utredning efter utredning visar sig vara en kontraproduktiv reform som skapar inlåsningseffekter, försämrar staters ekonomi och är ett mycket sämre system för att verkligen nå de fattigaste barnfamiljerna som är i störst behov av tillskott?

Skälet är uppenbart. Sedan 1970-talet har svensk konservatism drivit en kampanj för att montera ned det skattefinansierade generella välfärdssystemet och ersätta det med privatiseringar och skattesänkningar.
Att montera ned det stabila och väl fungerande barnbidraget skulle vara ett stort steg på vägen mot detta konservativa mål.

Den moderata vurmen för nedmontering och behovsprövning är alltså i linje med partiets politik. Men det sorgliga i dagens utspel är att två av de tre motionärerna nu kommer från de förment liberala partierna Liberalernas och Centerns ungdomsförbund. Sorgligt, eftersom det generella barnbidraget efter kriget infördes med kraftigt stöd av just riksdagens socialliberaler.

Det är lätt att se dagens utspel som ytterligare en följd av liberalismens kris i svensk politik i dag. Eller så är dessa liberala talespersoner helt enkelt inte tillräckligt insatta i frågan.

Vi får i så fall hoppas att det någonstans i de två mittenpartierna fortfarande finns kvar personer som kan förklara liberalismens idéer för dem.