”Svårt att hitta en rättvis lönemodell i Norden”

I dag presenterar vi en rapport inom ramen för 6F:s lönebildningsprojekt ”Lönebildning för jämlikhet”.

Vår rapport ”Lönebildningen i de skandinaviska länderna” jämför lönebildningsmodellerna i Danmark, Norge och Sverige.

Dessa länder har alla en modell för lönebildning där den konkurrensutsatta industrin förhandlar först.

Där fastställs det hur stora löneökningar som ekonomin tål utan att industrin får problem med att konkurrera internationellt.

Denna nivån på löneökningar – märket i Sverige, frontfaget i Norge – skall också ligga till grund för löneförhandlingarna i andra branscher.

Målet är att undgå större löneökningar i andra branscher, med ökad kamp om arbetskraften och lönetryck som resultat.

Vi kan hamna i en situation där märket inte respekteras och att förbund i andra delar av ekonomin i större utsträckning använder sin förhandlingsstyrka

Lönebildningsmodellerna kombineras ibland med särskilda tillägg för lågavlönade, så att dessa ska hänga med i löneutvecklingen. Resultatet, som ger återhållsamma löneökningar och relativt små löneskillnader, omfamnas av de flesta.

Men modellen är emellertid inte problemfri: Kvinnodominerande grupper, till exempel inom hälso- och sjukvården, upplever att de får dålig utdelning för utbildning och ansvar i jobbet.

Olika strategier har därför använts för att rätta till skevheterna.

I Norge har man försökt att prioritera kvinnodominerande grupper i förhandlingarna i offentlig sektor.

Ett förslag om en särskild ”likalönepott” i offentlig sektor, som skulle komma i tillägg till ordinarie löneökning, blev dock aldrig använd.

I Danmark avsattes det i delar av offentlig sektor 2018 medel för en lika- och låglönesatsning. Beloppet var dock väldigt lågt.

I Sverige har fackförbund med stark förhandlingskraft flyttat löneförhandlingarna ner på det enskilda företaget, i försök att få ut mer lön från arbetsgivaren än de fick i förhandlingarna mellan de centrala parterna.

Också lågavlönade får dålig utväxling av dagens modell när lönetilläggen ges i procent av nuvarande lön i stället för att ges i kronor; samma procentvisa tillägg ger långt färre kronor för de lägst avlönade jämfört för de högavlönade.

Detta gäller exempelvis för de anställda inom handeln, turismen samt delar av transportbranschen; grupper som ofta har dålig förhandlingsstyrka på den enskilda arbetsplatsen.

Kvinnodominerande grupper, till exempel inom hälso- och sjukvården, upplever att de får dålig utdelning för utbildning och ansvar i jobbet

Även om lönen säkras till del genom särskilda tillägg, är det svårt att få till en utjämning mellan de som är överst och nederst på löneskalan.

Det är alltså inte svårt att hitta kritiska sidor av de etablerade lönebildningsmodellerna i de skandinaviska länderna.

Risken är att oönskade resultat kan tvingas fram om den mansdominerade industrin inte visar vilja till att få till förändringar.

Vi kan hamna i en situation där märket inte respekteras och att förbund i andra delar av ekonomin i större utsträckning använder sin förhandlingsstyrka.

På sikt kan detta försvaga parternas roll i löneförhandlingarna, och särskilt parterna på den centrala nivån. Det är inte säkert att lågavlönade tjänar på en sådan decentraliserad modell i det långa loppet.

Alternativt kan det bli så att politikerna i större utsträckning lägger sig i de fria förhandlingarna, till exempel för att säkra kvinnodominerade grupper högre löneökningar.

Ändå är det svårt att hitta en alternativ modell.

Utvecklingen kan ta följande riktningar: Lämna koordineringen till fördel för en ”kampmodell” där fackförbunden använder den egna förhandlingsstyrkan i de centrala förhandlingar, en ”decentraliseringsmodell” där lön uteslutande förhandlas på den enskilda arbetsplatsen, eller att behålla dagens modell, men hitta lösningar och kompromisser som rättar till orimliga löneskillnader.

Det finns inget något enkelt svar och i slutändan är det parterna i arbetslivet som måste hitta vad som ska prioriteras högst.

Dessvärre är det osannolikt att man hittar en modell som både beaktar hög sysselsättning, låg arbetslöshet och små löneskillnader, samtidigt som den rättar till grundläggande skevheter i lön mellan olika grupper.